Det har gått år sedan vi tog slut. Sedan vi blev du och jag. Sedan du blev någon annan och jag aldrig mig lik igen. Men ändå, fortfarande, kan jag vakna en morgon och sakna dig så förskräckligt. Nästan panikslagen av tanken att du aldrig kommer hålla mig igen. Som du gjorde då. Ledsen enda in i hjärtat för att allt gick så jävla fort och vi aldrig fick veta hur det kunnat bli.

 

Imorse var en sådan morgon. Jag drömde om dig. Om oss. Hörde dina ord och kände din beröring. Du drog min nära och vi flätades samman så naturligt, så lätt. Du kysste mig på pannan precis som du alltid gjorde, och stök mig över huvudet som, precis som alltid, låg mot ditt bröst.

 

Sen vaknade jag och du var inte där. Precis som du aldrig är. Precis som jag såg till att det blev. 

 

Fan fan fan.

 

Hur kan man älska någon så jävla mycket och sedan inte alls?

 

Det kan man inte. Den försvinner aldrig helt. 

Kärleken.