Ett farväl. Mitt farväl.
Kungen hade beskrivit det som att vända blad. Jag däremot, väljer att riva ut hela sidan. Inte för att kasta den, men för att varsamt, men bestämt, vika ihop den och gömma den på en plats jag sällan besöker. Snubblar över.
Det har helt enkelt blivit för jobbigt, det där med att snubbla. Det kan vara vid frukostbordet, på bussen på väg till skolan, eller mitt i en film jag sett förut. Jag vill inte kastas tillbaka i tankarna eller känslorna, inte låta det som var då ta över det som är nu. Jag måste få tid att glömma och gå vidare, utan att bli påmind och återigen uppriven. Jag måste få gå vidare för att såsmåning om kunna göra allt på nytt. Kunna öppna mitt hjärta.
Vad det dig beträffar hoppas jag att du kan göra detsamma. Inte att du kan gå vidare, för det vet jag att du gjort sedan länge, men att du vågar vara sann mot dig själv och ditt hjärta. Jag vill att du ska tillåta dig själv att känna. Att du, kanske för första gången i ditt liv, ska våga anförtro dig åt och någon och lägga ditt liv i dennes händer. Låta någon annan bära dig. Låta någon annan älska dig.
Det är inte för min skull jag önskar detta, utan för din. För jag lovar dig. Livet blir så mycket vackrare när man vågar älska. När man vågar släppa taget och falla rakt in i hjärtat på någon annan.
Du behöver någon. Precis som jag.
Självklart finns du kvar i min bok ändå. Som vän. Men från och med nu begraver jag alla tankar om att det någonsin skulle kunna bli något annat.
Från och med nu, är Vi bara
Jag, och du.
Kommentarer
Trackback
