Jag hatar cancer. 

Jag hatar att det har fått ta så många liv. Inte bara de liv som besegrats av det, utan även alla liv runt omkring.

Jag hatar att man som människa, trots all jävla vetskap och medicin, fortfarande inte kan bota många fall.

Jag hatar att det är så vanligt. Jag hatar att det är så vanligt att vi varje år ägnar en hel månad åt det, för att det inte räcker. För att vi inte är där än. För att vi inte leder kampen. 

Jag hatar tanken på att mina nära kan drabbas. När som helst. 

Jag hatar tanken på att någon kanske redan har drabbats utan att veta om det.

Jag hatar att människor måste leva i rädsla för att de har en gen man inte kan förhindra utveckligen av.

Jag hatar att min bästa vän har haft, har, det här som en del av sitt liv. 

Jag hatar att jag sitter här och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder, fast jag är en av dem som haft turen att komma undan. Min familj och släkt har kommit undan.

Jag hatar att det finns dom som har mer rätt att gråta men inte gör det, för att det skulle knäcka dem totalt.

 

Jag hatar att cancer har blivit en sådan central fråga i världen. I Sverige. 

Jag hatar cancer av hela mitt hjärta.

Hatar hatar hatar.

 

Jag hatar cancer men borde vara lycklig för att jag inte drabbats. Det är jag nog, men vad spelar det för roll?

Precis just nu måste en mamma säga farväl till sina barn, en man släppa taget om sin fru, en farmor se sitt barnbarn tyna bort och en kille förlora sin bästa vän. 

 

Just nu är det någon som dör, men hundratals som aldrig kommer känna att livet är detsamma igen.

 

 

 

 

 

 

Allt för många har förlorat allt. Det måste få ett slut.

Ikväll har jag har skänkt pengar. Det är inte mycket, det är inte lösningen. Men det är något litet i en kamp som jag hoppas är historia snart. En kamp som vi måste vinna.

En kamp vi måste vinna Nu.