Helt plötsligt är jag omgiven av 100% kattmänniskor. Det är så märkligt och inget jag är van vid. För mig har hundar alltid varit nummer ett. 

 

Jag minns när jag var liten, och då menar jag liten till storleken, och besökte en av mina mostrar. Jag visste vad som väntade direkt jag klivit in genom dörren; ett hög av stora, svarta och fantastiskt glada hundar skulle komma rusande emot mig. Så vad gör man i ett sådant läge när man är fyra äpplen hög och inte har så mycket att sätta emot? Jo, man kniper igen ögonen, grimaserar allt man kan och gör sig redo för smällen. Eller smäll och smäll, mer tre-fyra fuktiga hundtungor svepandes över ansiktet. Hur som helst så har hon alltid haft ett enormt djurintresse och fött upp hundar så länge jag kan minnas. Haft omgångar med små svarta yrväder kutandes genom huset och knagandet på tårna. Finns det ens något bättre än hundvalpar? Nej. Min andra moster har också alltid varit väldigt mycket för hundar. Hon gav mig premenurationer av Brukshundstidningen och tog med mig på utställningar. Mormor och morfar då? Jepp, hund. 

 

Min familj, däremot, blev med hund av en slump. Men det var den bästa slumpen i världen. Han var liten. Också mer till storleken än till åldern, och ganska osäker. Han kom i en stålbur med grön klädsel och var så söt. Han skulle bara stanna någån vecka men blev kvar föralltid.

Han blev min bästa vän. Och det är fortfarande så jag tänker på honom; som den bästa vännen man kan ha. Någon som ställer upp till ett tusen procent och aldrig, aldrig, aldrig sviker. Någon som tröstar när man är ledsen, piggar upp när man är nere och förlåter när man är dum. Gosar och myser, tar med en ut på promenad och finner glädje i det allra enklaste i livet. Någon som alltid finns. Alltid fanns. Fast även om han inte längre är med mig fysiskt så finns han alltid hos mig ändå. Det kommer han alltid att göra. Min Fredde, själsfrände och ögonsten.

 

Nu för tiden tänker jag knappt på annat än att bli med hund igen. Att åtre igen få en vän som alltid finns där. Inte en vän som kan ersätta min bästa vän, men en vän som kan bli minst lika bra. Det är inte det att jag känner mig ensam, men jag behöver den kärleken. Eller rättare sagt, jag behöver ha någon att ge den kärleken till. En liten, eller stor, lurvtuss att älska villkorslöst. Men jag måste vara realistisk och förstå att det inte är läge. Herregud, jag är förstaterminare och har ingen aning om vad som väntar framöver. Jag har ingen att lämna bort hen till när det tryter eller en passande bostad att lämna hen själv i när det krävs. Nej, just nu passar det inte. Men snart. Snart ska jag bli två igen.

 

Tillbaka till det här med katter. Jag har inget emot katter, absolut inte. Dom är jättevackra varelser och säkert jättebra vänner, men det går liksom inte att jämföra. Det är väl inte tanken att man ska göra det heller, men det hjälps liksom inte. I och för sig är katt lämpligare utifrån min livssituation, men jag ser inte att en katt ska bo i en etta man inte kan mingla ut ur när man vill heller. Det känns inte värdigt.

 

Och kattmänniskor då? Inget fel på dem heller. Verkligen inte. Men jag tycker det är lustigt hur tydligt det är. Att, antingen, så är man hund människa, eller så är man kattmänniska. Jag har till exempel svårt att se mig själv falla för en kattmänniska. Tror aldrig det har hänt. Nej, det har fan inte det. 

 

------

 

Tog en paus i det här inlägget för att se "Marley och jag" som passande nog gick på tv. Nu är den slut och jag med. Tårarna slutar aldrig rinna och syret når inte riktigt ner till lungorna.

 

Om ni inte sett den, se den. Det är precis vad det handlar om. Den säger precis vad jag försöker säga men inte riktigt kan. Det där som ett kattmänniska inte riktigt förstår.