Drömde en väldig massa inatt. Först om honom. Han jag träffade i en folktom bar i mitt vinterparadis. Han som golvade mig med pick up-lines, den ena fyndigare än den andra. Han som kastade upp mig på en frysbox och bar in mig i det lökigaste rummet i ett tvättäkta säsongsboende. Han jag ringde 13 gånger en natt den nästföljade sommaren, när vi plötsligt var i samma stad igen. Han som var så fruktansvärd okomplicerad och gav mig allt jag behövde just då. Kanske den enda som fått en liten del av mitt hjärta utan att skada det alls. 

 

Sedan om honom. Han jag blev ihopparad med en decemberkväll i landskapets håligaste håla. Han vars knä jag fick sitta i, arm jag fick somna på och frukostbord jag fick sitta vid, trots att vi knappt kände varandra. Men det gjorde inget.  Han som älskade mig så som ingen annan gjort. Han som lärde mig att älska. Han som sårade mig men jag sårade mer.

Han som fick hela mitt hjärta och antagligen har halva kvar, och antagligen alltid kommer att ha.