I tonerna av det förgånga. I en stad som är ny och orörd.

Ännu inte skadad eller smutsig av misstag, ännu inte fuktig av tårar. 

 

Låter melodin skölja över min inte lika tomma insida som senaste gången jag gjorde detsamma, då i en stad föralltid ärrad. Vet att jag driver mig ner och längre än så, till en plats där allt är för svårt och för stort och för vasst. 

 

Fortsätter fast det svider. 

 

Fan vad jag saknar det som aldrig hann bli.