Idag har jag varit i skogen. Gått på okända stigar i glittrande solsken.

 

Jag lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka i flera kilometer. Satte mig ner på en klippa och bara satt, blev så fruktansvärt tagen. Hans liv, hans sätt att berätta. Hans ärlighet.

 

Kunde inte sluta tänka på det, det slutgiltiga. Livet och döden. Så slupmässigt brutalt. Så orättvist och obegripligt. Så.. 

 

När berättelsen tystnat var det bara flimmer. Stunder med, och bilder på, alla som jag träffat i mitt liv tog över mitt sinne. Alla som jag älskat. Dem jag förlorat eller är livrädd att förlora.

 

 

 

 

Jag vill tycka att livet är vackert, att det är en gåva. Men idag var en sådan dag jag ifrågasatte hela existensen.

 

Smärtan. Jag kommer aldrig klara det.