Jag sitter i loungen på Arlanda och inväntar mitt plan till Göteborg och verkligheten. Det är ganska lugnt här ikväll, det är jag och ett tiotal till, mest medelåldersmän. Antagligen är de precis som min far, resande i jobbet och alltid på väg. Själv tycker jag att den lilla dos resande jag får mellan Gbg och hem då och då är tillräckligt. Men ändå är det något med flygplatser som alltid lockat mig, spänningen och känslan av att det är en frizon mitt emellan två platser. Ingen hör hemma här, men alla är lika välkomna.

 

Veckan hemma har varit fantastisk i all sin enkelhet. Jag har myst med familjen, umgåtts med vänner och kramat om släkten. Jag har fått maten serverad, presenter av mina föräldrar och skrattat, mycket. Jag älskar Örnsköldsvik och för mig kommer det alltid att vara hemma - just nu är jag bara på utflykt.

 

Men det är inte bara vemodet att lämna hemmets trygga vrå som tynger mig nu, det är nog mer vetskapen av vad som väntar när jag landat nästa gång. Om lite mer än en vecka har jag tenta och jag är inte förberedd ett dugg. Varför? Motivationen finns inte, och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Jag tror verkligen att jag har valt rätt utbildning, men vägen till målet känns så jävla lång just nu. Allt det praktiska vi haft har känts jättebra, och kul, men resten.. Jag önskar att jag kunde känna mig inspirerad av det jag läser, älska att lära mig och se mer än text. Men det gör jag inte. Kanske är det bara en fas, kanske inte.

 

Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att det har lite med självförtroende att göra. Jag är inte den studiemotiverade människan jag en gång var, jag lär mig inte lika snabbt och jag har plötsligt inte lika höga krav på mig själv. Förut var det MVG som gällde, och oftast blev det också reslutatet, men nu verkar jag ha svårt att fixa G. Jag känner inte igen mig själv, och det känns så jävla skrämmande. Jag är ingen G-människa. Eller åtminstonde var jag inte det.

 

Nu är det sju minuter till boarding och jag borde packa ihop, dricka upp min juice och slänga tallriken med spår av potatischips. Här finns en buffé uppdukad, lite glädjande en kväll som denna.

 

Nu hoppas jag att planet inte försvinner och att livet känns lite lättare imorgon när jag vaknar. Jag vill också skicka en sista hälsning till Cajjan och Morset, två bloggfans jag hängde med i helgen. Tack för ert stöd.