Jag pratar sällan om politik, varken här eller i andra sociala sammanhang. Varför? För att det alltid leder till konflikt. Det spelar liksom ingenroll om man sitter med kollegorna och diskuterar invandrarsituationen över ett glas vin eller om man pratar om männens vs kvinnans lön med en väns förälder. Det blir alltid problem. Man kommer alltid till en punkt där man tycker olika. Detta behöver såklart inte vara något negativt, men jag har hamnat där för många gånger, vid en återvändsgränd där hela livet känns hopplöst, för att ens orka försöka längre. Kanske brinner jag inte tillräckligt för "viktiga frågor", eller så brinner jag normalmycket men håller det helt för mig själv.

 

Feminism och anti-gaylag. Jag tror inte att samtalet och problemen har ungått någon, inte mig heller. Men. För mig är det komplext. Jag tycker inte alltid jättemycket. Jag går inte i protesttåg eller odlar underarmshår för att visa en poäng. Jag är inte insatt. Varför? Antagligen för att jag inte blivit trampad på på samma sätt som många andra. Jag upplever inte att jag blivit så förtryckt av det motsatta könet eller för den läggning jag har, eller inte har, eller kunnat haft. Det är inga hjärte-frågor för mig, och det är inget att sticka under stolen med. 

 

Min största idol är Anja Pärson. Det har det alltid varit, och kommer antagligen alltid att vara. Hon var min drottning på snö, men idag är hon också min drottning på land. Varför? För allt hon åstadkommit i sin karriär, och för den kvinna hon är på sidan om.

 

När hon kom ut som gay i sitt sommarprat var det inget som förvånade mig, det hade sedan länge varit känt i skidvärlden. I alla fall att hon hade flickvän. Jag blev dock förvånad över hennes fantastiska sätt att beskriva kärlek, och det hade inte något att göra med hennes läggning. Hon var så ärlig och så uppriktig i sitt sätt att beskriva den resa hon gjort inom sig, och det kommer nog inspirera mig lång tid framöver. Jag blev kär i hennes kärlek, och det säger ganska mycket tycker jag.

 

Jag har aldrig funderat över vilken läggning jag har. Aldrig vetat att jag ÄR straight, men aldrig heller velat testa på att "vara gay". Jag har bara varti den jag är och hittils har alla jag fått känslor för varit killar. Kanske är det slumpen, eller så är jag, helt enkelt, straight. Hur som helst så finns det inget rätt eller fel i min värld, man är som man är bara. Man blir kär i Någon, och Någon råkar ha ett kön. Enkelt.

 

I dessa OS-tider finns det dock många delade meningar. Ryssland suger och människorsynen är åt helvete. Ja, visst är det så. Visst är det åt helvete när man förbjuder människor att vara som dom är, och göra vad dom vill. MEN, och detta är för mig ett stort men, vi kan inte låta den här debatten suga musten ur OS. Vi får inte glömma bort vad OS är; en folkfest med fokus idrott. Självklart ska man ifrågasätta, diskutera och kritisera. MEN, låt dom här dagarna få handla om idrotten. Låt dom här dagarna bli en hyllning för idrottsmännen som kämpat hela sitt liv för detta. Låt dom få känna glädje över att ha tagit sig dit. Tvinga dom inte att ta ställning, att måla färgglada flaggor eller uttala sig i tidningar. Låt dom, bara dessa dagar, få fokusera på sin störa kärlek i livet; sporten. Låt glädjen segra. 

 

När OS är över, då ska vi diskutera. Då ska vi ifrågasätta. Då ska vi ställa stjärnor mot väggen och protestera mot stormakter. Då ska vi skapa förändring. Då ska vi lägga allt krut på att skapa en rättvis och mänsklig värd. Då ska vi skapa en tillvaro där alla kan vandra på gatan med huvudet högt.

 

Men nu. Bojkotta inte OS. Hylla dem vars dröm går i uppfyllelse. Hylla kärleken som sporten framkallar och glädjen hos dem som lyckas. Hylla, älska och heja.

 

Jag är inte insatt och jag är ingen aktiv kämpe för att göra världen bättre. Men jag tycker att den fria viljan och människan ska vinna. Jag vill att vi tjejer ska kunna gå säkert hem om kvällarna och att pojkarna får älska varandra. Jag vill tjäna lika mycket som min manlige kollega och dömas efter personen jag är inte för vad jag har mellan benen. Jag vill kunna gå på en stor fotbollsmatch och kunna heja på den bäste spelaren ikapp med alla andra, trots att han har en pojkvän. Jag vill se mina framtida barn växa upp och bli precis så unika som dom kan bli. Så lyckliga och så levande, så fria och så stolta. Jag vill att Sverige ska vara ett ledande land i alla frågor som berör människor och rättigheter, men jag känner inte att jag måste måla fittor på väggarna eller belysa hur mycket vi kvinnor utsätts för. Och det måste också vara okej.

 

Jag uppmuntrar alla till att kämpa för vad dem tror på, men man måste också få ställa sig på sidan ibland. Man måste få uttrycka att man inte alltid tycker utan att folk ska tycka saker. 

 

Det är okej att älska sånt som är bra även om det också är dåligt.