Jag brukar läsa ord av Kristian Gidlund när jag ska sova. Det är skönt, men ledsamt. Skönt på det sättet att den tidigare pluggstressen blir som bortblåst, men ledsamt i och med insikten att saker och ting kan gå så snabbt. Glädje kan slitas ur händerna, tillvaron kastas omkull och livet sättas på spel. Under tiden av ett andetag eller inte ens det. Men det är något jag väljer att göra ändå, bara för att få lite perspektiv.

Idag föll en av mina klasskompisar ihop under rasten på en föreläsning. Helt utan förvarning. Han kollapsade och började krampa. Under de tio minuterna det tog för ambulansen att komma kämpade sex personer med att hålla hans kropp så att han inte skulle skada sig. Dom orkade knappt. Han var inte vid medvetande, inte heller när han fått lugnande av amulanspersonalen. Han rullades ut, fastspänd och i samma kramper som tjugo minuter tidigare. Fortfarande inte kontaktbar.

Perspektiv.

Man är aldrig beredd.