I helgen fick jag allt jag ville ha, allt jag saknat och allt jag behövt, av någon som jag faktiskt tycker om. Och vad gör jag? Beter mig som en skitstövel. Som en killle. Som det slemmigaste jävla äcklet ever. Varför? För att jag var full. Eller för att jag blev rädd. Jag fick omedveten panik över att någon ville ha mig, och på en sekund förvandlades jag till det självdestruktika jag som jag trodde hade dött. Jag trodde att hon var borta efter alla år av ånger, av tårar och frågor. Jag trodde aldrig att hon skulle komma tillbaka.

 

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer våga släppa in någon igen. Om jag någonsin kommer våga ta steget och falla rakt in i ögonblicket, eller om jag kommer fortsätta huvudet vinna över hjärtat. 

 

Kommer jag någonsin våga tro på att någon tycker om mig för att jag är jag, och våga tycka om tillbaka?

 

 

 

 

Vet ni vad. Jag tror inte det.