Jag längtar hem. Hem till Övik och hem till familjen. Hem till mina vänner som känner mig utan och innan, som följt mig på resan genom livet och är precis lika pantade som jag. Jag längtar till Olles och sjuka utekvällar där man träffar ett gamalt ragg eller finner ett nytt, dricker lite för mycket och röker på uteserveringen. Jag längtar efter att få vakna upp i mitt flickrum till ljudet av fågelkvitter, gå ut på altanen och låta solens tidiga strålar smeka mina bleka ben. Jag längtar efter att stoppa fötterna i ett par tofflor, öppna dörren och ropa "Jag går över till Julia!", eller "Jag går till Sara och Malin!", precis i samma sekund som dörren smäller igen bakom mig. Jag längtar efter att få gå och titta på fotboll på Skyttis, att åka båt ut till havet och grilla varje dag. 

 

Jag längtar efter allt jag en gång ville ifrån. Det jag ville lämna för att någonstans skulle det finnas något som var bättre. Kanske gjorde det också det, till en viss grad. Men i det stora hela, aldrig.

 

Jag längtar bara hem. Hem är tryggheten och glädjen, kärleken och hoppet. Hem är allt vad livet handlar om och det som är viktigt för mig. Hem till det som format mig till den jag är. Hem till det jag vill ska fortsätta forma mig för resten av livet.

 

Hem.