Uppe på taken.
Lång tid har gått. Många dagar har passerat. Känslor har tagit över för att sedan lämna. Jag har varit mig som blivit någon annan som tillslut hittat tillbaka.
Göteborg. Övik. Göteborg. Övik.
Trygghet. Ensamhet. Borttappad. Hemma.
Nu är jag tjugotre och snart vuxen. Kanske för gammal för att tänka och minnas och längta och undra. Men det är vad som driver mig. Tyvärr. Utan känslor vore jag inget. "Känner hellre smärta än inget alls". Drama queen. En vilsen själ i en kropp som låtsas veta precis. Egentligen vet jag inget. Någonsin.
Tänk när man var nästan arton och tänkte nu jävlar händer det. Visst var det sant. Men sedan dess har man fallit tusen gånger och bara orkat resa sig femhundra. Stimulerande för en som söker smärta. Men utmattande för en som bara vill finna ro.
Snart tjugofyra.
Känner på mig att det kan bli bra.
Tjugofyra och inte så jävla besatt av att känna. Bara göra.
Tjugofyra och bara leva.
Göteborg här kommer jag.
Igen.
