Turbulens.
Onsdag med fika som leder till ont i magen och volleyboll till julmusik. Fortsatt efter-skolan-plugg hos mamma och träning med mer ont i magen. Nu ignorerar jag Historia- och Samhällsplugg och tittar istället på Bonde säker fru. Funderar än en gång på att bli bonde bara för att kunna vara med i programmet.
Onsdag vare ja.
Onsdag vare ja.
Att låtsas som att allt är bra är allt jag kan göra.
Eftersom min blogg har fått en lite kuligare ton igen så kan jag passa på att berätta det absolut bästa som hänt på länge. Jag och Cajsa (som förresten både fyllt 18 och tagit körkort inom loppet av ett par dagar, hur bra?!?! BÄST!) ska äntligen få göra något vi pratat om så länge. Som vi längtat. Som vi väntat. Men nu händer det. Gavin, underbara bästa-i-hela-världen-Gavin, kommer till Sverige och vi har biljetter!!! Pillar nästan i brallan varje gång jag tänker på det. Åååh.
Den första februari, Stockholm. Can't wait.
Den första februari, Stockholm. Can't wait.
Sliten.
Går till sängs med trötta ben och lite ont i magen. Det känns plötsligt inte lika kul med förändring och jag vill att det ska vara som förut. Det blir säkert bra nu också, men det känns bara så konstigt att ändra på något som redan är bra. Helt ologiskt egentligen.
En stor dag.
Det finns stunder då allt känns bra igen, eller bättre i alla fall.
Idag är en sån dag. Vi har, efter sååå mycket jobb, skickat vår kokbok till tryck. Det känns så jävla skönt men samtidigt så jävla läskigt. Vi har liksom skapat något som snart finns i våra händer, något vi faktiskt kan ta på och visa för andra. Vi kommer också få kommentarer om boken, vad de tycker om den. Förhoppningsvis blir det mest positiva saker, men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att den kanske inte alls är så bra som vi tycker. Det skulle suga rätt hårt.
Hur som helst ligger den filen i postlådan nu. 86 jävla sidor av slit är snart framme hos tryckeriet. Hjälp. Andas.
Men ändå. Vi, jag, kommer snart att kunna kalla oss författare. Hur fett?!
Idag är en sån dag. Vi har, efter sååå mycket jobb, skickat vår kokbok till tryck. Det känns så jävla skönt men samtidigt så jävla läskigt. Vi har liksom skapat något som snart finns i våra händer, något vi faktiskt kan ta på och visa för andra. Vi kommer också få kommentarer om boken, vad de tycker om den. Förhoppningsvis blir det mest positiva saker, men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att den kanske inte alls är så bra som vi tycker. Det skulle suga rätt hårt.
Hur som helst ligger den filen i postlådan nu. 86 jävla sidor av slit är snart framme hos tryckeriet. Hjälp. Andas.
Men ändå. Vi, jag, kommer snart att kunna kalla oss författare. Hur fett?!
Dagen är okej men på natten blir det svårt.
Jag skulle kunna skriva om att skolan och allt där till håller på att köra mig rätt in i väggen, eller att jag inte kan sova om nätterna. Jag skulle kunna skriva att när jag väl somnat så drömmer jag, om det enda jag inte vill drömma om. Den enda. Att jag vaknar och ler. Ler och vill sedan dra täcket över huvudet för att allt var en dröm och att en lika pissig dag som den föregående väntar mig. Jag skulle också kunna skriva om mitt patetiska och befogade sammanbrott igår mitt i derivator och integraler, men som egentligen berörde något helt annat och allt jag går och bär på. Tårar och fläckar i räknehäftet. Jag skulle kunna skriva om att saker som att läsa dagens tv-tablå och mötas av titlar som "Benjamin buttons" och "draktränaren" får frukosten att tjockna i halsen och framkalla någon slags klump i magen. Eller att det faktum att det snart är jul och snart är ett år sedan det var jul och allt var bra får mig att fundera på vad livet är värt. Ingenting. För det mesta.
Jag skulle kunna skriva precis allt jag känner och borde få ur mig men det tänker jag inte göra. Jag tänker skona er och alla andra från det. För även om jag inte vet exakt vad det är som finns inom mig, så vet jag att det inte är bra. Och även om det skulle vara bra så spelar det ingen roll, för det kan ändå inte bli bra. Inte såhär.
Jag skulle kunna skriva precis allt jag känner och borde få ur mig men det tänker jag inte göra. Jag tänker skona er och alla andra från det. För även om jag inte vet exakt vad det är som finns inom mig, så vet jag att det inte är bra. Och även om det skulle vara bra så spelar det ingen roll, för det kan ändå inte bli bra. Inte såhär.
