Häjr sitt en å haré bra.
Det är bättre.
Bruncha med kollegor. Åka skidor och tvätta. Laga mat hemma istället för att be om en pizza på jobbet. Sova mitt på dagen för att man kan och vill. Titta på film och äta choklad. Inte göra något alls och tycka att det är jävligt skönt.
En ledig dag.
Och så var julen över.
From Värmland with love.
Hej mina vänner.
Jag tänkte bara säga att Värmland behandlar mig bra och att jag trivs, så här andra hela dagen på plats. Idag har vi vikt servetter och fyllt på sugrör, vi i barteamet. Vi har också filat lite på säsongens drinklista och dinerat tillsammans. Jag värmde gårdagens makaroner-och-köttbullarlåda och pojkarna lagade flygande Jacob. Imorgon ska vi pressa lime och citron har jag hört. Stressigt värre. På torsdag ska vi bära öl och på fredag företagsdag:a för fulla muggar. På lördag öppnar vi. Det blir nog kalas, tror nämligen att jag fått världens skönaste kollegisar.
Skönt om er. Det ska jag göra.
Fredagsmys och annat påhitt.
Har spenderat kvällen med två av mina favvosar. Kladdkaka och skitsnack stod på menyn, exakt vad jag behövde. Nu väntar sista kvällen i min älskade säng. Hur ska jag klara mig utan den är ett mysterium.
Precis som killar är.
För det är som det ska.
Nu är också Malin hemma. Vi är alltså tre, den fjärde är Österrike. Det känns så bra, så tryggt. Man liksom bara är med varandra, ingen big deal. Men det är väl oundvikligt, att få den relationen menar jag, när man känt varandra i all evighet.
Det här med vänner är fint. Antagligen det finaste jag har i mitt liv. Förutom min familj då. Och min släkt. Och alla andra jag älskar.
Jag har nog rätt mycket kärlek runt om mig, även fast jag ibland kan känna mig som världens ensammaste.
Infinity.
Hon är alltså hemma igen. Min bästa vän. Min syster. Min evighet.
Rätt sjukt hur en människa kan vara borta en längre period, under vilken man inte hörs överdrivet mycket egentligen, för att sedan komma hem och allt blir som vanlig igen. Var i och för sig lika nervös i söndags inför hennes hemkomst som jag var när jag var sju och väntade på tomten, men när det totala glädjeruset och glädjetårarna lagt sig lite var det som det skulle igen. Tryggt och avslappnat. Självklart hade vi, och fortfarande har, en miljon saker att prata om, men det hade har vi väl alltid haft. Skillnaden är väl den att hennes historier handlar om det som hände "over there" och mina om vad som hänt medan hon varit borta.
Hur som helst är det skönt att ha henne här. Att kunna springa (att springa är obligatorisk) två hus bort och sedan klampa in som om man bodde där. Fast det har man nästan gjort, under dessa nitton snart tjugo år.
Jag kan bara konstatera att jag haft så tur att få någon som henne. En sjuk jävel som man inte kan vara utan.
