ericalund

Jag skulle kunna skriva om hur min schampoflaska matchar snyggt med marmoren i mitt badrum, hur god salladen jag åt till lunch var eller lägga upp bilder på mina nya skor från alla möjliga vinklar. Men nä, det är inte riktigt jag. Jag är inte den där power-kvinnan som skriver för att inspirera unga tjejer att våga stå för sig själva och visa sin kropp i bikini, eller it-tjejen som dricker vin till lunch på uteserveringar mest varje dag istället för att gå i skolan. Jag är inte heller bra på kläder eller en sån som släpar på en kamera var jag än går för att ni ska kunna se hur jag såg ut när jag åt glass i parken.

Jag skriver mycket skit här, det gör jag, men även sånt som är viktigt. Viktigt på det sättet att det är viktigt för mig, att jag ska få ut något av det. Men ändå kan jag inte skriva sånt jag helst vill eller behöver mest. Jag önskar att jag kunde, men ni känner inte mig tillräckligt bra för det.

Det gör nog ingen. Inte ens jag själv.

Har haft kanske världens längsta jobbdag som mot all förmodan och logik kändes rätt kort. Fast ändå oändlig. Bädda, städa, damma, putsa, följt av diska, servera, drinkblanda, kapsylöppna och umgås med sporteliten. Nu har jag torra händer och onda fötter, ett harmoniskt humör och framtiden för mig.

Dessutom fick jag tindra lite med ögonen och le sådär fjantigt då och då under kvällen. Summan av kardemumman blir alltså helt okej. En helt okej dag där pengar rullar in.

Det går bra nu.

Blogg.se ser annorlunda ut och jag är aningen förvirrad. Jag gillar inte nya saker. I alla fall inte när dem gör mig förvirrad. Hur som helst. Jag har gått på sommarlov (jo, man får säga så fast man tagit studenten.) och dagarna är rätt lugna nu för tiden. Jag går mest hemma och plockar (läs: ligger i soffan) och har det skönt. Nästa vecka börjar jag jobba på riktigt, vilket både känns kul och okul. Kul för att det är en ny arbetsplats jag ska bege mig till och okul för att jobb betyder att man inte längre är ledig. Men men, cash is king som pappa skulle ha sagt. I övrigt så har jag ont i hjärtat mest hela tiden för att saker inte längre är som förut och för att fina vänner har flyttat och kanske (Gud förbjud) aldrig återvänder. Om jag fick som jag ville så kommer jag vakna upp imorgon, lagom bakis och med studentmössan slängd i ett hörn, för att sedan kliva upp och kamma håret inför nästa studentfest. Jag vill helt enkelt att varje vecka ska vara som förra veckan, bästa veckan i mitt liv. Det var så mycket kärlek, så mycket vänskap, så mycket pussar och kramar och så mycket alkohol. Så mycket lycka och så mycket hopp. Nu är det mest ensamhet och vatten, vilket inte alls är lika kul. Men jag är inte bitter. Eller jo, jag är nog lite bitter för att allt är över, men jag är ändå lite spänd. Spänd inför hur denna sommar kommer sluta, hur fan September ska gå och var sjutton jag kommer hamna till hösten. Det mina vänner, det kommer blir mycket spännande att se. Nä. Nu är det dags att packa väskan inför morgondagens avfärd till Piteå och mormor och morfars sommarstuga, en av mina två favoritplatser på jorden. I helgen ska jag bara ligga på soffan och bli matad av mormor, en av mina favoritsysslor. Och nej, i helgen blir det jävlar i mig inte LCHF. I helgen ska jag äta allt jag kommer över, vilket är ganska jättemycket om jag känner mormor rätt.

Har inte mycket mer att säga än att studentdagen i fredags var en riktig håll käften-dag och att hela studenttiden har varit magisk. Nu är det slut (vilket jag ännu inte fattat) och jag är tröttare än tröttast med lyckligare än lyckligast. Om livet innehåller dagar som dessa så kan jag inte önska mer av det.

Godnatt vänner.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig, det är helt omöjligt. I nitton år har vi levt sida vid sida, delat varje viktigt ögonblick och alltid funnits för varandra.

Du är min bästa vän och jag har aldrig haft så ont i hjärtat som när jag jag tänker på att vi snart kommer skiljas åt. Augusti är alldeles för snart och jag vet inte hur jag ska kunnas andas utan dig vid min sida.

Julia, jag älskar dig och jag vill att du ska veta hur mycket du beryder för mig. Du är min bästa vän, lämna mig aldrig.

Eller hörni. Jag var på bal i fredags, åh så trevligt det var! Man ba satt där som en liten prinsessa och log med lill-munnen. Alla var så fina och hjärtat bara bankade. FINASTE KVÄLLEN!








En liten smakbit av alla bilder. Kanske kommer fler. Kanske.

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har hänt så mycket sedan sist och det fortsätter att hända saker hela tiden, vilket jag fullkomligt älskar! Hela förra veckan var ett virrvarr av känslor, upp och ner, ner och upp. Så är det fortfarande, men det gör mig ingenting. Jag älskar att känna. Jag är en sådan person som helst av allt skrattar och är lycklig, men ändå föredrar att känna smärta framför att inte känna någonting alls. Nu är mitt liv, tack och lov, inte så smärtsamt för tillfället, utan jag älskar den här tiden. Jag älskar att leva just nu, och det känns fantastiskt.

Förra veckan var som sagt väldligt mycket av allt, men det sjuka är att denna vecka med all sannorlikhet kommer bli snäppet värre. Bättre värre. Imorgon inleds studentveckan och HELVETE vad jag har längtat! Imorgon börja den sjukaste, galnaste och bästa veckan i mitt liv, det vet jag redan nu, sju minuter innan den börjat. Sjukaste.

Åh. Det händer så mycket och jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill bara suga åt mig allt, njuta av varje ögonblick för att sedan kunna se tillbaka och mysa enda in i hjärtat.

Imorgon börjar studentveckan. Fan vad jag älskar livet.

Lampan på toaletten blinkar. Så där så att det blir svårt att se sig i spegeln och göra det man ska. Men det gör inget, för ikväll blinkar vi i symbios.

Jag skrev tidigare att jag var lycklig. Det är jag, men inte jämt. Jag har hamnat i någon slags berg-och-dalbana som jag inte kan ta mig ur. Ena stunden glad, upprymd och exalterad, och andra nedstämd och orolig. Det är som om jag både längtar och gruvar mig på samma gång. Vill ha och inte vill veta av. Älskar och hatar.

Det jag syftar på, det som har skapat berg-och-dalbanan är framtiden. Slutet på den här tiden och början på nästa. Att kasta ut det gamla och dyka in i det osäkra. Rädslan för förändring.

I så många år har jag haft en förpliktelse. I så många år har jag utan att fundera snörat på mig skorna, kastat ner böcker i någon sliten väska och gett mig av till skolan, en plats där allt är så självklart. Där har jag mött mina vänner, träffat nya vänner och blivit av med gamla. Jag har sittit vid en bänk timme efter timme och antecknat, suddat och kluddat meningslösa och betydelsefulla figurer i blocket. Jag har ätit skolmat och inte tyckt någonting alls, suttit och häckat på rasterna och drömt om dagen då allt tar slut.

Klagat över mycket att göra. Klagat på inget att göra när hål börjar dyka upp i schemat. Klagat på lärare som luktat illa i munnen och lärare som inte kan lära ut. Klagat på klasskompisar som varit störiga och övrigt löst folk som jag inte förstått mig på. Klagat klagat klagat.

Ikväll klagar jag inte. Ikväll är jag liten och fylld av oro. Ikväll vill jag inte veta av en vardag där ingen redan har bestämt vad jag ska göra.
Ångest. Ångest över att jag inte vet vad jag vill och att jag är den enda som kan komma fram till svaret. Ångest över att vissa av mina vänner redan har planer, att de kommer sticka iväg så fort det ringt ut för sista gången och kanske aldrig se sig om. Ångest över att jag inte längre kommer sitta, nyvaken och trött på livet, i en iskall skola fylld av vilsna själar. Ångest över att allt som varit inte kommer vara.

Jag känner mig inte klar. Jag är inte klar.
Allt jag sagt. Det jag aldrig sa. Det jag gjorde och det jag aldrig vågade göra. Det jag lärde mig och det jag aldrig ansträngde mig för att lära mig. Alla val jag gjort och dom jag var för feg för att göra. Alla jag mött och lärt känna, alla jag mött men ännu inte lärt känna. Allt. Och inget.

Jag är nitton år och har tillbringat lika många år i den här staden. Bland människorna som finns runt om mig. På gatorna utanför mitt sovrumsfönster. 19 år. 19 år är en lång tid. Det är tillräckligt länge för att hinna bli klar, och ändå är jag inte det. Varför? Jag vet inte. Jag vet inte det precis som jag inte vet vad jag ska hitta på om 10 dagar.

Om 10 dagar tar jag studenten.
Jag har ont i magen.

Då var det gjort. Det sista gymnasieprovet någonsin. Shit. Hur gick det så snabbt? Nyss var det snö, vinter och evigheter till studenten, nu är det inte ens två veckor kvar. Galet.

Jag ska dock inte glömma att uttrycka min glädje för den här tiden. Nu är det slut på slit och tunga böcker att släpa på, nu är härliga dagar med vänner det enda som återstår. Härliga dagar och fester, alkohol och jävlar va mycket skoj. Imorgon rivstartar vi dem här sista två veckorna med mösspåtagning och 10-dagars, klasshäng och galenskaper. Åh vad jag längtar!

Trots att jag har ont i magen över att det snart är slut och att jag snart skiljs från underbara människor, så är jag lycklig nu. Lycklig över livet och att jag har chansen att uppleva det här. Och vet ni vad? Detta kan vara den bästa tiden i mitt liv.

Hej vänner.

Här har det varit dött ett par dagar. Mitt liv har dock varit mycket händelserikt. Förutom att ha stått längst fram på världens fetaste konsert och trängts med eliten på f12 har jag pullat navelludd med vänner och haft ont i magen inför studenten som hägrar. Självklart kan jag berätta mer ingående om både hur det var att stå tio decimeter från Jay Z och vilken färg luddet har, men det tar vi en annan dag.

Ikväll har jag gonat mig i soffan med två vänner och tyckt att livet är okej. Imorgon ska jag spela match och panikplugga inför gymnasietidens sista och slutgiltiga prov. Jag önskar att jag kunde säga att jag är väl förberedd och supertaggad, men den bistra sanningen är den raka motsatsen. Jag känner mig så sjukt jävla oförberedd, och mindre taggad har jag aldrig varit för ett matteprov. Men men, vad gör man? Tar ett G och super skallen av sig på mösspåtagningen och den efterföljande studentfesten så klart.

Det är så galet alltså. Igår, fredag, var det en vecka kvar till balen. Om en vecka, fredag igen, är det en vecka kvar till studenten. EN VECKA. Kissar i brallan varje gång jag tänker på det. Och får sån jävla ångest. HELVETE. Vad ska jag göra med mitt liv nu då? Hur ska jag klara mig utan alla fina, underbara, fantastiska människor? Vad ska jag göra på dagarna när jag inte längre kan tycka synd om mig själv för att jag går natur? FAN FAN FAN. Jag vill inte. Jag vägrar. Vägrar ta studenten. Redan. Var tog alla år vägen? Vad hände med henne som började ettan med fjärilar i magen för att allt var så stort, nytt och skrämmande? Vad hände med alla fester där man drack en deciliter importerad vodka och sedan grinade över något som idag känns så jävla fjantigt? Vad hände med allt?

Åh. Det blev jobbig stämning här nu känner jag. Bäst jag går och lägger mig. Imorgon ska jag plugga. Ska fan spika provet. Ska fan skriva provet i stundetmössa. Ska visa Jörgen att jag är bäst. Ska fan vara bäst. Superhjärnan.

Godnatt. Fan vad mycket skit jag skrev nu. Fan.