Tumör.
Bedövad. Så känner jag mig. Stum i hjärtat för att gapet är för stort. Mellanrummet mellan känslor. Det som var och det som kan bli, det som jag inte har någon aning om och omöjligt kan förutspå.
Jag förstod dig aldrig då. Det gör jag fortfarande inte. Men jag känner dig, någonstans på ett plan fyllt av känslokaos och orosmoln, trasiga tårar och värkar som alltid är starkare när man inte orkar. Jag har dig liksom någonstans i det omedvetna. I det som växt och växt sedan dagen jag träffade dig. Dina ord. Din doft. Ditt sätt att vara. Mitt huvud mot ditt bröst och mina förtvivlade, och trasiga, tårar mot din hals.
Vi är inte länge. Precis som vi aldrig varit.
Men du växer och växer. Okontrollebart och difust.
Det var aldrig meningen att jag inte skulle förstå.
Kalla mig drottning av Självplågeri
Kalla mig drottning av Självplågeri
en vilsen själ som tar smärtan hellre än lyckan
Se hur jag famlar i mörkret efter något som inte finns
En gång fanns,
som kommer aldrig igen.
Hör hur jag ber om chans efter chans,
Fast alla våra broar sedan länge brunnit
och vägen vi vandrat växt till obefintlighet
Låt mig riva upp sår precis som jag gjorde då
När allt egentligen var bra och huden slät.
Kalla mig drottning av Självplågeri,
Hon som är förlorad i drömmen om något hon aldrig kommer bli.
Hemma och borta och hemma igen.
Är hemma igen efter ett par fantastiska veckor på västkusten med bättre människor. Gick omkring i en bubbla som bestod av 85% semester och 15% jobb. Ungefär. Har ätit fisk och skaldjur i massor och druckit ännu mer bubbel. Vad mer kan man begära? Kärlek i en fin vän kanske, och det hade jag också. I min sambo.
Nudå? Flyttar på söndag. Söderut igen, men denna gång till Göteborg. Ska tydligen börja plugga. Knas.
Men trots allt det fina och roliga och spännande som händer kan jag inte bli hel. Jag kan inte slappna av och låta livet ta mig med storm. Varför? För att han fattas mig och jag börjar tro att det alltid kommer hålla mig tillbaka.
Dåtidens snart är mitt nu.
Alla pratar om att flyga fritt. Att flyga med sina egna vingar.
Allt jag vill är att landa. Att titta på mina vingar då och då, tycka att dom är vackra men inte använda dom för att jag är lycklig precis där jag är.
Och jag vet inte ens vad jag vill äta till lunch.
Det är så många beslut som måste fattas. Nu, igår och imorgon.
Idag är vi i början av augusti och jag ligger nerbäddad i en campingstuga i Tanumstrand.
Om en månad är vi i början av september och det ska bli så jävla spännande att se var jag ligger nerbäddad då.
Jag minns allra första gången som igår.
Fyra månader; så länge hade jag dig och så länge har jag saknat dig.
Du vet inte hur stort avtryck du gjort hos mig. Du vet inte hur svårt det är att glömma dig.
Jag måste glömma dig.
Jag faller och faller i något jag aldrig kan landa i.
