Hur hamnade vi här.
Den blir värre, saknaden.
I varje rörelse, ord och tanke. Du borde vara här.
Du fattas mig och snart fattas jag.
Hädanefter.
Tillbaka på flickrummet. Det känns bra. Jag har kommit till ro och njuter verkligen av att vara hemma, med familjen och vännerna. Men samtidigt känns det lite svårare nu. Plötsligt är jag nära dom tankar och känslor som vräkt över mig hela hösten, och allt blir så mycket mer påtagligt.
Men du har sagt hejdå. Nu hörs vi inte mer. Ha det bra.
Men det är inte slut. Det kan inte vara slut här. Nu vet jag att du är precis som jag och att även om du har ett ni så kommer vi alltid vara vi.
Det är inte slut här men nu är det upp till dig att bestämma när det börjar.
Igen.
Home is forever Örnsköldsvik.
December. Lussekatter, snö, tända ljus. Och årsdagar. Viktiga datum som förändrat mitt liv, vissa mer än andra. Igår var ett, fyllt med glädje, och på onsdag ett annat. Ett som både är glädje och sorg. Kärlek och smärta. Det känns vemodigt precis som varje år, men ändå känns allt lite annorlunda denna gång. Förra året hade jag precis kommit till Branäs och var så tagen av allt det nya så jag inte hann tänka, men nu har jag tänkt på det här för länge för att glömma. Måste ventilera. Måste få dela med min av mina tankar till den enda personen som kan förstå. Som förstod.
På fredag åker jag hem och det känns hur peppigt som helst. Ska bara mysa, umågs med familj och vänner och njuta. Fira jul och äta skinka i mängder. Och äntligen äntligen få en riktig övikskväll med mina bästa älskade öviksvänner igen. Dör av längtan.
Försöker skriva men i slutänden handlar alla texter om dig.
Har tänkt på dig så mycket idag att det inte ens är rimligt. Vill ringa bara för att få höra din röst, men jag vet att du inte är min att ringa längre. Men fortfarande är du den första jag tänker på när jag behöver prata, precis som den där kvällen efter helvetesdagen i Magaluf. Du var min person. Precis som jag var din.
Ibland tror jag att det inte är över. Idag vet jag att det inte är det.
