..

Är bara trött. Trött på att det gnager; hela tiden varje dag. Trött på att önska och vilja och sakna.

Trött på att inte veta vad jag vill eller är på väg eller står medan folk omkring mig verkar veta exakt. Trött på frågor och trött på pressen. Beslut.

Trött på att plötsligt sakna något som tog slut för två år sedan men ändå är det enda riktiga, fina och vackra jag haft.

Trött på att behöva fundera över huruvida jag är lycklig eller ej när jag knappt vet hur man är det. Lycklig.

Trött på att ha något inom mig som byggs och byggs och sedan faller när jag minst anar det.

Trött. Inifrån och ut.


Alla vet att plåster faller av.

Det går bättre nu. Tänker inte lika mycket på dig alls. Saknar dig inte lika ofta. Men, när jag väl gör det är det precis som förut. Det gör ont och jag ser ingen utväg. Ser inget sätt att glömma och gå vidare, ser ingen annan än du.

Men det är lättare. Det är lättare för att du är omöjligt många mil bort och jag lever ett liv du aldrig lämnar spår i. Ett liv jag slipper påminnas om dig.

Det är lättare men ändå är det så jävla svårt.


Det är svårt att lämna något som aldrig hann bli.


Never an end.

Och nu. Här.
Helvete vad jag saknar honom.


Never an end.

Och nu. Här.
Helvete vad jag saknar honom.


100 mil från allt.

Längtar hem. Behöver hem.
 
Behöver Julia, Maja, Josefine, Sara och Malin. Behöver mamma och pappa och bror. Behöver min säng och gatorna jag kan för väl och svurit så många gånger över. Behöver människor som känner mig och som jag känner tillbaka så jävla väl att ingen behöver göra sig till.
 
Behöver den enda stabilitet jag någonsin haft. 

RSS 2.0