ericalund

Hämtade bror i stan 01.30. Hann såklart somna innan och var tröttare än tröttast när han ringde. Såg ungdomarna utanför krogen och kände mig så jävla gammal, orka vara full liksom. Äldre blev jag när jag kom hem igen och vek ihop glasögonen innan jag släckte lampan över sängen.

Funderar på var jag står. Var jag är på väg. Huruvida jag finner livet givande för stunden. Hur jag uppskattar eller föraktar människorna runt om mig. Hur kommande vecka kommer påverka mig, förändra mig. Hjälpa eller stjälpa mig.

Det återstår att se, antar jag.

Der har varit vi fyra så länge jag kan minnas. Så länge jag har levt och varit vid medvetande. Vi har växt tillsammans, skiljts åt och setts igen. Det är fantastiskt hur man kan vara ifrån varandra i månader, nästan år, och sen när man ses är allt som vanligt igen. Är så jävla glad att ni finns i mitt liv. Är så jävla glad att ni alltid kommer finnas där. För det vet jag att ni kommer.

Tack för allt.

Så sade hon, min mor. Vi har tydligen inte rett ut det här med mitt mående än. Men jag vet inte, tror inte det är så mycket att reda ut. För det är väl bara så, som hon också sade, att det är jobbigt att vara ung.

Känner så mycket på samma gång att jag blir alldeles yr. Men jag hoppas så innerligt att det är lyckan som vinner och kommer ensam ut ut striden.

Har inte sovit bra sedan jag kom hem. Inte inatt heller. Beklagade mig för mamma idag och hon frågade om jag inte mår bra. Jag skrattade, fnös och sa att jag visst gjorde det.

Nu är jag inte lika säker. Att jag inte alltid mår bra för att mitt hjärta saknar syre är en sak, men kanske är det något annat. Kanske är jag inte lika nöjd med allt som jag tror. Kanske är allt bara fel fel fel och jag har större problem än långhåriga män.

Har haft världens bästa kväll med världens bästa tjejer. Det är något med lagfester, helt klart. I alla fall när det gäller MIK, det kan bara inte bli annat än fantastiskt.

Men ändå..
Så fort jag ser en kille med långt blont hår, eller en kille med tofs, är det kört. Det är kört för att jag tänker på dig och för att det aldrig kommer finnas någon annan som är bättre. Någon som är finare. Någon vars bröst jag hellre ligger på. Någon jag hellre ligger vaken för längre med och skrattar tillsammans med.

Jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna gå vidare, och jag önskar att du kunde känna det jag känner.
För en sekund. För alltid.

Jag är inte lycklig utan honom. Har svårt att se att jag någonsin kommer kunna vara det.

Helt plötsligt kan det skölja över mig. Smärtan. Saknaden. Rädslan att jag ska glömma allt.

Rädslan att det aldrig kommer bli som då igen.

Vi har det så himla bra här. Promenerar i Central park i strålande solsken, shoppar i vackra butiker, åker subway med fantastiska främlingar, äter mer än vi orkar och borde, talar engelska hellre än bra, osv osv. Snart kommer andra hälften av vår kvartett och då blir allt ännu bättre. Vi fyra har inte varit i lag sedan i somras, så det lär bli ett kärt återseende. Vi åker inte hem förrän på måndag, vilket innebär att vi har hur mycket tid som helst kvar här. Galet.

Har det alltså rätt så bra nu. Även om hjärtat skaver om kvällarna.

Är återförenad med min bästa vän och syster och lever det amerikanska collagelivet. Imorgon åker vi till New York och lever det amerikanska storstadslivet. Det ska bli så jäääävla fett. Fattar inte ens att det är sant. Ska shoppa upp vinterns besparingar, äta sushi och sippa cosmos på takterass. Skulle vilja säga att jag ska hitta kärleken, men det känns väl inte speciellt rimligt.