ericalund

Ikväll ser vi på hockey och nöter på soffan. Mamma hade köpt godis och poppade poppisar. Osis.

Jag väntar på att mamma ska komma hem så att vi kan äta middag. Allt jag kan tänka på är att äta, konstant. Det är inte så bra, i alla fall inte när det börjar handla om kladdkaka, muffins, tårta och allt annat som innehåller socker. Som kombination av det tänker jag bojkotta gymmet och bara ligga på soffan ikväll, för det är jag värd. Eller för att jag är lat. Hårfint.
Sen har jag inte råd med att vara trött i benen om jag ska klara mig igenom origenteringstestet imorgon, kul det ska bli. Att springa omkring i en okänd skog och färgglada tyger är verkligen min grej. Verkligen.

Den här dagen har varit så mycket söndag som det kan bli. Sovmorgon, ligga i soffan i morgonrocken, äta frukost framför tv:n, ta en snabbdusch, plugga, äta lunch i soffan, göra ingenting och middag hos mormor och morfar.
Summa sumarum: Jag är proppmätt och mitt tal är klart. I alla fall så klart som det kan bli. Jag är inte upp över öronen nöjd, men det är klart. Till slut.
Nu ska jag plocka undan symaskinen och röja upp lite på rummet. Åh så härligt.

Jag skriver ett tal som från början skulle handla om alla andra, men nu handlar det om mig. Det känns helt plötsligt väldigt personligt och nu vill jag börja om från början, igen.
Det här är verkligen inte min grej.

Idag slutade jag tidigt, så tidigt som halv 12. Det firades med lunch i skolans matsal och en sväng på stan med mina kvinnor. Mest letade vi kuligheter till onsdag (första studentfesten, heeeeey!) och visst gjorde vi framsteg alltid. Nu är det bara till att leka kostymmakare i helgen så ska nog det här bli succe´.
Nu sitter jag på mammas jobb och väntar på att klockan ska bli fyra så att jag kan pilla iväg till Arenan. Det är åter dags att agera affärskvinna med resten av festkommitén och planera årets trevligheter.

Annars då? Veckorna rullar på och jag hinner inte alls med, vilket är mycket uppenbart om man kollar på läxhögen hemma på mitt skrivbord.
Peace

Helt fantastiskt.

Jag känner mig överöst av plugg, av måsten och av ångest. Överöst av känslor och tankar. Överöst av saker jag inte gjorde och saker jag måste göra, av beslut jag tagit eller inte tog. Överöst fast snarare omringad av människor jag inte förstår mig på och som inte förstår mig. Överöst av skratt som kommer för sällan och av leenden som antagligen inte var äkta. Överöst av panik inför framtiden och panik för att glömma bort att leva. Överöst av en ännu större panik över att jag vill leva idag men inte kan för att gårdagen har skadat mig och framtiden skrämmer mig.

Jag känner mig överöst av livet och det får mig att vilja gråta ibland.

Det var längesedan jag var så produktiv som idag.
7 kilometers skoljogg (ville dö efter 200 meter..), match och ett mål (säsongens första). Nu ligger jag som en klubbad säl och gruvar mig för att behöva resa mig, göra allt som måste göras innan jag kan dregla på kudden.
Imorgon är det matchdags igen och jag planerar att lämna med 3 pinnar precis som ikväll. Väl hemma är det bara till å måle mun, ta på klackarna och bege sig mot stan. Destinationen är lagfest och gosse vad festligt det kommer bli!
Det finns inte ett enda lag i detta land som kan festa som MIK-brudarna kan. Det är bevisat.

Godnatt

Det är mycket som inte är okej just nu.
Att Gavin intagit Sverige och jag är inte med honom är en. Att Blondinbella ätit frukost med honom är ännu värre.

Idag har jag fikat gofika och filat på framtiden med Josefin, övat på att göra bort mig inför hela skolan och inte gjort ett dugg nytta när jag borde ha.
Annars är allt jämnjävligt och jag vill helst dra något gammalt över mig.

Gårdagen var en riktig jävla skitdag. På alla sätt och vis.
Dagen var nästan på väg att bli lika jävlig, tills klockan blev nio och jag köpte en chokladboll och en kopp kaffe. Chokladbollen var bäst.
Resten av dagen var genomlidlig med två lektioners film varav en blev powernap.
Nu ska jag bojkotta alla måsten och inte göra någonting fram till huvudet faller på kudden.

Nu vet jag vad jag vill ha. Jag vill ha kärlek i den finaste formen. Jag vill ha Chuck and Blair.
Därför tillbringar jag kvällen med Gossip girl.

Och just det. Snartsnartsnart släpper min hjälte en ny skiva. Sweeter.
Och det tror jag med, att det blir sweeter än någonsin.

Can't wait!

Jag är en sekund från att utföra en operation, på mig själv. Jag vill ta en kniv, göra ett djupt snitt i min högra ljumske och dra i den nerv som (enligt min egna diagnos) ligger i kläm och vill döda mig. Det känns som tidernas värsta växtvärk, fast värre. Och ja, jag vet att det inte är växtvärk, för jag har det här problemet ganska ofta men inte växer jag en millimeter.
Trött i benen är jag också. Tror det är en kombo av fyra timmars kassastående och nio håls bägbärande, dvs jobb och golf. Jobbet gick bra (vad kan gå fel liksom) men det sistnämnda lite sämre.. Börjar bli lite tvekis på att jag har någon framtid där, tror soffhäng och hobbymotion är mer min grej. Och fotboll, för den bollen kan jag i alla fall hantera. Ibland.

Nu ska jag agera deg. Och hoppas att romeo kastar sten på mitt fönster.
Puss

När man har ätit så mycket godis att linnet krullar upp sig ovanför magen har det fan gått för långt.
Imorgonbitti är det jag som tar en joggingrunda innan jag beger mig till jobbet.
Eller ja, lär antagligen inte vakna med samma inställning, men nu, nu är jag bestämd.

Min match imorgon är inställd. Precis som förra gången den skulle spelas.
Tror jag blir tokig.

Har nog aldrig gjort så lite under så lång tid förut. Har inte rört på mig alls sedan jag kom hem vid tre. Jag har lyssnat på regnet som har smattrat oavbrutet och haft någon slags förhoppning på att det ska sluta så att jag skulle bl motiverad till en joggingtur. Nu har det inte slutat, men nästan. Och jag är inte motiverad, men nästan.
Är trött som ett as men samtidigt så otroligt rastlös, så nu finns det bara två alternativ. En joggingtur i mörkret eller en tidigt kväll? Fan va svårt.
Nu svettas jag lite. Att komma ut en stund vore rätt skönt. Men gud så jobbigt med rinnsvetten.

Vilka problem man kan ha. Gosse.

Började oavsiktligt sjunga på "Jag gråter bara i regnet" när jag skyndade till bussen efter skolan. Fast med närmare eftertanke var det inte alls så konstigt eftersom det regnade som bara den. Dränkt katt 2.0 kallade jag mig själv när jag kom hem. Det regnar fortfarande, fast vad gör det när man sitter i sängen och myser? Inte mycket alls.
Dagen har annars varit fylld med Hans-lektioner till 100%, och därmed också nästan lika mycket film. Den första lektionens rulle var rena döden, men efter en rast och en kopp kaffe var den andra helt okej. När lektion tre började var min amge full av Thai-buffé så även den var genomlidlig. Nästan-somnade bara en gång.
Jag tror att min inställning till kaffe kommer att ändras detta sista år. Jag anser nu att det är min enda räddning från att spendera 3/4 av alla lektioner med pannan i bänken och ögonlocken vid fötterna..

Nu ska jag fortsätta att göra ingenting på min lediga eftermiddag och bara-för-kul-forska lite inför ett projektarbete som snart ska dras igång for real.
Tjing!

Svenska miljonärer, det är allt jag har att säga.
Jag vill också ha ett slott i bröllopsgåva. Och ett eget stall. Och 6 bilar. Det är allt jag begär.

I övrigt så har jag jagat nyförvärv till fredagens match, 2 av 3 har nappat vilket är helt okej. Kanske borde satsa på en karriär inom sport-värvningsyrket. Kanske till en jättestor klubb som Man U eller Rangers. Då kan jag köpa ett slott till mig själv. For sure.

Imorse vaknade jag men ett leednde på läpparna och en stor klump i magen. Natten hade satt igång tankar och funderingar hos mig som jag aldrig haft förut.
Klumpen må vara borta och leendet likaså, men en fråga finns kvar som ett tunnt moln över hela min tillvaro.
Vem är jag?

Tycker att det är på tiden att ni får ta del av en ny favorit. Han heter Mads Langer och ger precis det jag vill ha.




Två av en hel hög fina låtar. Det spelar egentligen ingen roll vilken man väljer, alla träffar helt rätt.

Jag känner mig inte ensam. Jag mår inte dåligt av att vara själv.
Men jag saknar någon ikväll. Någon att skratta med, någon att skratta åt. Någon att krypa upp hos när det börjar bli mörkt och känna hur en bröstkorg rör sig upp och ner.
Att titta någon i ögonen och känna en stöt genom kroppen, titta bort en sekund och rodna lätt om kinderna. Titta tillbaka igen och möta samma ögon igen, lika klara och lika trygga.
Att pussas lätt och kramas länge, känna hud mot hud och känna lukten av en främmande eller välkänd doft. Att bli trött och känna en hand röra sig över håret, få en puss på pannan och somna mot en axel.

Jag mår inte dåligt av att vara själv, men jag kan inte neka att känslan av att vara två ibland är så mycket bättre.
Ofta.