ericalund

Trött och utmattad. Känslofull och känslostum. Allt som en gång var rätt och lätt är upp och ner och ut och in. Går och lägger mig och hoppas att imorgon är allt annat än idag.

Eller så blir det inte alls det. Tiden kan dra åt helvete. Tack och godnatt.

Att gå på fest och vara nykter är alltid lika intressant. Man ser så mycket, hör allt så väldigt väl och uppfattar folk. Annars är det liksom tunnelseende och dövöra som kräver en volym utan dess like. Hur som helst så dumpade jag det festliga sällskapet på Harran och ligger nu i sängen, lagom taggad för morgondagens jobb, träning och jobb. Heja. Annars då? Jo, bilen går bra och dagarna går. Imorgon är det lördag och det firar vi med att låtsas att det är måndag. Godnatt på er.

Dagarna går och jag är trött. Trött i huvudet och tröttare i kroppen. Jobb hit och jobb dit. Ständig titt i kalendern för att pussla ihop dagar på de fyra olika arbeten jag så komiskt dragit på mig, och för att hitta luckor att tillbringa med vänner. Dagarna går och mitten av juli har redan passerat. Jag har knappt sett solen sedan midsommar och jag har, tragiskt nog, inte ens badat än. Imorgon jobbar jag eftermiddag och ska därför försöka hinna med sånt jag annars inte hinner med, att träna och att springa ärenden på stan. En ny bikini vore på sin plats. Även ett fodral till mobilen innan jag pajar den helt. Lite kläder skulle också sitta fint, synd bara att jag är pank. Hur som helst. Dagarna går och jobb är allt jag tänker på. Men egentligen är det nog inte alls det som gör mig så trött. Inte ensamt i alla fall. Allt känns så rörigt just nu och det är så mycket jag borde ta tag i. Så många jag borde ta tag i. Det är tröttsamt att vara jag just nu.

Först är det generade men stolta telefonsamtal och sen rostmackor med o'boy och sen kvällspromenader i morgonsol och sen att dela allt och sig själv och någon annan. Däremellan kommer tårar och skratt och skrik och smärta och pussar och aldrig vilja skiljas och behövs göra det ändå för att sedan hitta tillbaka och må bättre än någonsin och sedan dö igen på rikigt. Sen är man tom och ledsen och bedrövlig längelängelänge tills man kan ställa sig igen och på skakiga ben ta sig framåt och le lite igen nästan som förut. Plötsligt vaknar man upp och förstår ingenting av någonting för att allt känns så långt bort och annorlunda och du har förändrats och du sårade mig och jag dig och vi kan aldrig bli vi igen. Sen öppnar man ögonen för det som en gång fanns fast aldrig egentligen och undrar om det varit så hela tiden. Fast det har det så klart inte och det kommer det aldrig bli och då får man leva och glädjas åt det som en gång var. Kärlek. Helt jävla ologiskt.

Jag vet inte vad meningen är.