Jag skulle visa dig hur man älskar på två.

Att vakna sådär lagom bakis efter en utekväll i sann Öviks-anda (typ det dräggigaste man kan tänka sig). Att gå på ishockey i en rätt tom men ändå ganska full lya. Att laga middag tillsammans med vänner och sedan äta tills man spricker, innan man äter lite mer och ärligt talat vill spy lagom till filmens slut. Att springa till bilen eftersom det finns mer ligister här än i Magaluf. Att krypa ner i onepiecen och invänta ett samtal från partybror.
 
Mer Övik än så bli det inte. Mer lördag på hemmavis finns inte. Inget fel i det, absolut inte, men det känns som om jag kan det här nu.

Om sanningen ska fram.

Hatar den här jävla stan. Det ska bli så jävla skönt att komma härifrån.

Hörs.


Barskolaaaaaan.

Grupp 7. Peter och Christoffer Kellettsson. Grabbarna på Grabbarna. Supa-varje-dag-utom-två-i-tre-veckor. Provångest. Provlycka. Tårar. Skratt. Sorg. Lycka. 3 euro för en drink. 2 för en öl. Blanda sin egen drink för ingenting alls. Livets värsta bakfylla. Hon fick hugg. Fuldans. Flairing på stranden. Gåtor och dagens citat. Kebab. Dansa på bardisken. Minnesluckor. Gangnam style. Sockerlag i skumpan. Dricka någon annans drink. Ullared. Helsingborg och någon som jag känt förut.
Kärlek.

Tre obeskrivliga veckor med världens bästa människor. Det är fucking BARSKOLAAAAAAAN och jag glömmer er aldrig.
 

Där palmerna bor.

Jag är hemma och jag lever. Jag har haft det bättre än bäst, värre än värst och allt där emellan. Jag ska berätta allt, eller i fall det mesta, så småningom.

Här hemma är livet i alla fall vad jag tidigare skulle beskriva som vanligt. Nu tycker jag inte längre att det är som vanligt. Om jag ska vara ärlig tycker jag att det suger rätt hårt och jag vill inget hellre än att åka härifrån. Snart. Nu.

Veckorna i Magaluf förändrade mig, och vet ni vad? Det är jag så jävla glad för.


I just want to give you everything.

Åker tåg och tittar ut på en höstmörkt Sverige. Det är ganska mysigt faktiskt. Snart närmar vi oss huvudstaden där vi ska spendera natten innan vi åker vidare mot Mallis och Maggan imorgon. Sedan har vi tre veckor i värmen. Tre hårda, galna och antagligen jävligt dräggiga veckor. Men vad gör det?

Är det någon gång man ska leva är det väl nu.


RSS 2.0