Vackra stunder i livet.
Ikväll tänker jag på sista gången du höll om mig.
Vill ju bara vara där igen. I en för liten säng med dina armar flätade runt mina.
1822
Detta kan bara beskrivas som en dag av förvirring. Det hela började i vanlig ordning med frukost med Marre och skulle sedan övergå i ett par timmars slappande då jag enligt schema skulle stämpla in 14.00. Fick sedan ett sms där det stod att jag skulle komma in 17.30. Happ tänkte jag, det var ju soft. Skulle få tid att njuta ute i solen och grilla en körv eller två. Sen kunde jag helt plötsligt glömma det och skulle istället börja nununu. Happ. Stämplade in vid tolv och förberedde mig för en långpanna. NÄHÄPP. Fick gå hem vid sju. Fattar inte vad som hände ens. Fick vi sparken, jag och Maria? Kanske.
Åkte upp till ladan och unnade oss istället. Det var vi värda men tanke på den märkliga värld vi lever i.
Spårade precis på Junkyard med. Men det var jag också värd. Har ju för fan fått lön.
Och på tal om att spåra så har jag gått runt och känt mig lycklig idag. Och kär. Det om något är väl märkligt med tanke på att jag nyss blev dumpad. Typ.
För du min vän, är fantastisk och vacker precis som du är.
Låt oss sammanfatta dagen.
https://cdn1.cdnme.se/1214633/7-3/pic_512ab6989606ee67c5dedc2a.jpg" class="image">
Här och nu.
Jag gör det bara. Ingen fallskärm. Nu kör vi.
Maria, imorgon måste vi prata.
Herregud.
En droppe i havet.
Jag måste ta steget och våga. Kan inte hålla tillbaka längre. Lika bra att bli krossad nu och ha tid att bli hel igen. Hel och kall. Bygga stenhjärta.
Men om jag tar steget och någon mot all förmodan skulle låta mig komma ända fram, skulle jag ha tid att bli hel på riktigt. Hel utan att bli krossad. Hel med någon annan.
Egentligen är jag redan hel tillsammans med dig, men jag vill att du ska bli hel tillsammans med mig.
Jag vet att du kan det.
Vi är inte unga längre.
4 månader är lång tid då man inte får träffa sina vänner.
4 månader är inte i närheten av länge nog när man träffar nya.
4 månader räcker inte fast det är hur länge som helst.
Det som aldrig fanns.
För första gången sedan jag kom hit vill jag bara bort. Bort härifrån och bort från allt. Bort från alla jävla känslor och bort från mig själv.
Det är för jobbigt och jag vet inte hur länge till jag orkar.
18/2.
Den här dagen har varit fantastisk.
Fantastisk för att du är fantastisk.
Jag var bättre förr.
Kan inte sova.
Ångest.
Måste sova.
Mer ångest.
Fan.
I want you to stay.
Detta skulle kunna vara en dag vi minns som en där jag erövrade disken på jobbet. En dag där vi stämplade ut oförskämt tidigt. Det skulle också kunna vara dagen vi minns eftersom Maria bröt av ett vinglas mot bajan. Eller för att jag åt både pannkakor och macka efter stängning fast jag inte alls var hungrig.
Fast antagligen minns vi inte den här dagen alls. Antagligen blir det bara en i raden av dagar som passerar oberörd och grå. En dag där jag nöter låtar där den ena är mer ångestladdad än den andra och ändå inte ångestladdad nog. En dag där både jag och min vän på Gästis 2 somnar förvirrade och förlorade, någonstans mitt emellan könssjukdomar och svärföräldrar.
Precis som du och jag.
Fick ett paraply ikväll. Först var det fint och helt och glatt, nu är det fult och trasigt och ledset.
Ironin i det liksom.
Jealous.
Sitter ensam i ett hörn i lodgen och funderar på livet. Lyssnar på Gavin och önskar att jag kunde få känna all lycka och olycka som han sjunger om. Men främst lycka såklart. Har sedan länge bestämt att jag ska dansa bröllopsvals till en av hans låtar. Säger dock inte vilken, det ska vara en hemlis.
Idag har jag varit ledig och lat. Eller lat och lat, jag tränade i morse. Men sen har jag varit lat, lat och fet. Ätit choklad i sängen och fällt en tår till OTH. Det var vackert.
Nu sitter och tittar på kvinnan i mitt liv och önskar att hon kunde ta ledigt för att vara med mig. För hon är så bra på det, att bara vara tillsammans med mig. Jag gillar henne. Precis som jag gillar sodavatten klockan åtta en bakismorgon.
Drömde världens kanske bästa dröm imorse också. Men det tar vi en annan dag.
Ingen är nån.
Snart är det bara två månader kvar av tiden här. Blir så jävla ledsen i hjärtat när jag tänker på det. Förstår inte hur jag ska kunna lämna människorna här för att åka hem till en stad där ingen längre bor.
Maria, Simon och Erik. Det är på riktigt tre av de bästa personerna jag någonsin träffat. Vill bara ta med mig dem härifrån, bygga oss ett hus och leva lyckliga i alla våra dagar.
Mina ögonstenar. Tänk att jag hamnade så rätt fast jag hamnade så fel, här mitt i Värmland mörkaste skogar.
Förvirrad och förstörd.
Varför har jag satt mig själv i den här situationen?
Varför?
Och plötsligt är hela livet skrivet av Ron Pope.
Det skulle inte bli såhär. Vi skulle inte bli sånna här. Jag skulle inte bli sån här.
Men vad finns det att göra? Man ligger där och tittar på en människa som man föll lite för fösta gången man såg hen, lärt känna mer och mer och förstått att denne är helt fantastisk. Ännu mer fantastisk än man trodde för bara några dagar sedan. Man pratar och skrattar, lyssnar på hundskall genom ett öppet fönster och tycker att allt oväsende är överkomligt bara för att man får vara där. Sen blir det tyst och kropp ligger mot kropp och man andas ikapp. Utandning mot skuldra och arm över bröstkorg.
Somnar och vaknar igen. Det är för tidigt att kliva upp så man snoozar. Lite till och lite till. Kliver upp och lägger sig igen, bara 7 minuter till. Hålla om hårdare än förut. Så hårt att man knappt kan andas men det gör inget. Vill att sju minuter ska förvandlas till för alltid.
Kliver upp på riktigt och återvänder till verkligheten. Kommer hem och tänker att man inbillar sig. Det finns bara i huvudet, man lurar sig själv.
Ses igen. Fuck. Hen är en han och är fortfarande lika fantastisk. Vacker.
Inte så jävla konstigt att stenhjärtat jag byggt upp börjar förvandlas till något annat, något varmt och levande. Det jävliga är bara att det är när man är varm och levande som det gör ont.
Det är då man går sönder.
Fan Maria. Vi som var så kalla och oförstörbara.
Jag vill ju bara ha dig lite ibland.
Fick sluta tidgt idag. Redan innan nio. Vad skönt tänkte jag, då kan jag slappna av med en film och låtsas att jag har ett liv. Unna mig lite downtime.
Pff. Tittade på en dokumentär om Beckham och ett avsnitt av Sveriges mästerkock och blev sedan sugen på det jag alltid blir sugen på när jag har en timme över om kvällen. Att lyssna på deppig musik och läsa om olycklig kärlek. Ensam på mitt Gästisrum.
Jag vet inte vad det sitter i. Varför mår jag hellre dåligt i min ensamhet än att känna lyckan av att vara ung och fri? Eller dåligt och dåligt. Jag vill liksom bara att det ska dra lite i magen och att hjärnan ska älta allt som man redan ältat i en livstid.
Just nu är det Hallelujah som spelas.
Stämning.
Tomtebloss och fyrverkerier. 20 år med andra ord.
Jag har fyllt 20. 20 Barre. Gammalt.
Hade i alla fall världens bästa dag. Vaknade och trodde att jag skulle ut på den dagliga förmiddagspromenaden med Maria. Klädde min trötta kropp och sprang över till Gästis två, redo att hurta iväg. Möttes mycket riktigt av Maria, men inte skulle vi ut och promenera heller. Istället trycktes jag in i köket där resten, eller en del i alla fall, av mina fina kollegor och vänner väntade. Dom hade dukat upp ett vackert bord med blommor och ljus, pannkakstårta och ballonger. Bästa överraskningen? JA. Fan vad jag älskar dem. På riktigt, hur fina är dom inte. Svullade och åt tills jag ville spy. Åt lite till och mös en stund. Tanken var att vi skulle åka skidor efteråt, men paltkomat och det trista vädret gjorde att vi gick till Brant's istället. Och fikade. Igen.
Sen kom Erik också, en av mina favvokillar. Han var så stilig i kavaj och nykammad tofs. Efter Erik kom Simon, som var tvungen att knega den stackaren, men en shotbricka. Eriks påhitt såklart. Jahapp, vad gör man inte. En, två, tre shottar och vi var igång. Två shottar till och oj vad livet var härligt. Öppnade lite paket också, vilket också var härligt. Sen blev klockan eftermiddag och vi styde kosan hemåt och in i duschen. Vi blev rena och åkte vidare till Framgården där vi målade mun och poppade musik. Jädrar vad vackra vi blev. Alla brudar och Erik. Och JK.
Man skulle kunna tycka att dagen var komplett där, men icke. Vi tryckte in oss i bilen och åkte upp till Ladan där den mest fanastiska middagen sedan ägde rum. Förrät i form av Toast skagen, varmrätt i form av plankstek och efterrätt i form av "Erica 20 år"-tårta. Tårtan var ännu en överraskning. Fantastiskt är ordet. Har nog aldrig varit så mätt heller, som efter den måltiden. Kvällen avslutades sedan med pub-quiz på kära Brant's och sedan en sleepover hos mitt hjärta. Jag vill kalla det den perfekta 20-årsdagen, även om den inte var som de tidigare födelsedagarna. Alls. Men jädrar vad lycklig jag var. Onskan var lycklig, kan ni förstå?
Nä. Det kan nog ingen.
Bilder i ordningen: Jag och Maria. Jag och Maria. Hela "alla-vi-som-var-lediga-och-kunda-fira-min-födelsedag-med-värste-middan-gänget". Tårtan.
BRA DAG!
