ericalund

Trött. Nästan jämt. Låg. Aldrig hög.

Lite vilsen. Kanske skrämd. Rädd att inte hitta ut. Eller in.

 

Det är som att vänta på något man vet aldrig kommer. Som att gräva en grop som aldrig blir djup nog. Kanske kommer jag stå här hädan efter. Titta upp men aldrig lyfta handen mot solen.

 

 

Med bara fötter på lerig mark.

Förjävligt. 

Jag går runt som en tickande bomb. Det måste ut, allt. Jag sa bara en del, en jätteliten del av sanningen. Min sanning. 

Vår sanning. 

Det kan knappast vara meningen att det ska vara såhär. 

Jag förstår om ni inte förstår vad jag menar med allt som skrivs här. Anledningen är väl den att det är så mycket som jag inte skriver. Jag ger inte bakgrund, fakta eller förklaring. Jag skriver bara precis det jag känner, då. 

 

Ofta handlar det om kärlek. Och bristen på kärlek. Jag skriver om honom, som inte alltid är en och samma person. Det finns två. Två som är så jävla olika på många sätt, och som kärleken är så väldigt olika till.

 

Jag tänker ofta att det är Aidan och Big. Ni som sett SATC vet exakt vad det innebär, och för er andra orkar jag inte förklara. Men det känns verkligen så ibland. Enda skillnaden är att valet alltid fallit på Aidan i min bok, och inte på Big som i Carries. 

 

Fast jag tvivlar att det ens är upp till mig.

Att välja, menar jag.

 

Som vanligt finns det mycket jag skulle vilja säga. Eller ja, skriva. Här kan jag nog göra det eftersom jag tvivlar på att du fortfarande kikar in här, och för att jag vet att detsamma gäller för alla andra. Jag intalar mig själv att det inte är någon som läser det här, att det är ett stort svart hål där allt som sugs in försvinner. Men samtidigt tänker jag respektera dig och inte säga något alls. Inte idag. Så länge du är lycklig tänker jag låta dig vara det.

 

Fast något måste jag säga.

 

Grattis på födelsedagen.

 

 

 

 

 

Hatar det här datumet. Hatar den här dagen. Hatar den för att den påminner om allt som inte är.

 

Sitter i föreläsningssal 9 på våning 8 och är helt jävla förlamad inombords. Är för trött i huvudet och tröttare i hjärtat. 

 

Skitdag. 

Ikväll lyssnar jag på Joakim Gissberg och tänker på Honom. 

 

Det suger att sakna någon när det känns som om det är helt i onödan. 

Jag pratar sällan om politik, varken här eller i andra sociala sammanhang. Varför? För att det alltid leder till konflikt. Det spelar liksom ingenroll om man sitter med kollegorna och diskuterar invandrarsituationen över ett glas vin eller om man pratar om männens vs kvinnans lön med en väns förälder. Det blir alltid problem. Man kommer alltid till en punkt där man tycker olika. Detta behöver såklart inte vara något negativt, men jag har hamnat där för många gånger, vid en återvändsgränd där hela livet känns hopplöst, för att ens orka försöka längre. Kanske brinner jag inte tillräckligt för "viktiga frågor", eller så brinner jag normalmycket men håller det helt för mig själv.

 

Feminism och anti-gaylag. Jag tror inte att samtalet och problemen har ungått någon, inte mig heller. Men. För mig är det komplext. Jag tycker inte alltid jättemycket. Jag går inte i protesttåg eller odlar underarmshår för att visa en poäng. Jag är inte insatt. Varför? Antagligen för att jag inte blivit trampad på på samma sätt som många andra. Jag upplever inte att jag blivit så förtryckt av det motsatta könet eller för den läggning jag har, eller inte har, eller kunnat haft. Det är inga hjärte-frågor för mig, och det är inget att sticka under stolen med. 

 

Min största idol är Anja Pärson. Det har det alltid varit, och kommer antagligen alltid att vara. Hon var min drottning på snö, men idag är hon också min drottning på land. Varför? För allt hon åstadkommit i sin karriär, och för den kvinna hon är på sidan om.

 

När hon kom ut som gay i sitt sommarprat var det inget som förvånade mig, det hade sedan länge varit känt i skidvärlden. I alla fall att hon hade flickvän. Jag blev dock förvånad över hennes fantastiska sätt att beskriva kärlek, och det hade inte något att göra med hennes läggning. Hon var så ärlig och så uppriktig i sitt sätt att beskriva den resa hon gjort inom sig, och det kommer nog inspirera mig lång tid framöver. Jag blev kär i hennes kärlek, och det säger ganska mycket tycker jag.

 

Jag har aldrig funderat över vilken läggning jag har. Aldrig vetat att jag ÄR straight, men aldrig heller velat testa på att "vara gay". Jag har bara varti den jag är och hittils har alla jag fått känslor för varit killar. Kanske är det slumpen, eller så är jag, helt enkelt, straight. Hur som helst så finns det inget rätt eller fel i min värld, man är som man är bara. Man blir kär i Någon, och Någon råkar ha ett kön. Enkelt.

 

I dessa OS-tider finns det dock många delade meningar. Ryssland suger och människorsynen är åt helvete. Ja, visst är det så. Visst är det åt helvete när man förbjuder människor att vara som dom är, och göra vad dom vill. MEN, och detta är för mig ett stort men, vi kan inte låta den här debatten suga musten ur OS. Vi får inte glömma bort vad OS är; en folkfest med fokus idrott. Självklart ska man ifrågasätta, diskutera och kritisera. MEN, låt dom här dagarna få handla om idrotten. Låt dom här dagarna bli en hyllning för idrottsmännen som kämpat hela sitt liv för detta. Låt dom få känna glädje över att ha tagit sig dit. Tvinga dom inte att ta ställning, att måla färgglada flaggor eller uttala sig i tidningar. Låt dom, bara dessa dagar, få fokusera på sin störa kärlek i livet; sporten. Låt glädjen segra. 

 

När OS är över, då ska vi diskutera. Då ska vi ifrågasätta. Då ska vi ställa stjärnor mot väggen och protestera mot stormakter. Då ska vi skapa förändring. Då ska vi lägga allt krut på att skapa en rättvis och mänsklig värd. Då ska vi skapa en tillvaro där alla kan vandra på gatan med huvudet högt.

 

Men nu. Bojkotta inte OS. Hylla dem vars dröm går i uppfyllelse. Hylla kärleken som sporten framkallar och glädjen hos dem som lyckas. Hylla, älska och heja.

 

Jag är inte insatt och jag är ingen aktiv kämpe för att göra världen bättre. Men jag tycker att den fria viljan och människan ska vinna. Jag vill att vi tjejer ska kunna gå säkert hem om kvällarna och att pojkarna får älska varandra. Jag vill tjäna lika mycket som min manlige kollega och dömas efter personen jag är inte för vad jag har mellan benen. Jag vill kunna gå på en stor fotbollsmatch och kunna heja på den bäste spelaren ikapp med alla andra, trots att han har en pojkvän. Jag vill se mina framtida barn växa upp och bli precis så unika som dom kan bli. Så lyckliga och så levande, så fria och så stolta. Jag vill att Sverige ska vara ett ledande land i alla frågor som berör människor och rättigheter, men jag känner inte att jag måste måla fittor på väggarna eller belysa hur mycket vi kvinnor utsätts för. Och det måste också vara okej.

 

Jag uppmuntrar alla till att kämpa för vad dem tror på, men man måste också få ställa sig på sidan ibland. Man måste få uttrycka att man inte alltid tycker utan att folk ska tycka saker. 

 

Det är okej att älska sånt som är bra även om det också är dåligt.

 

 

Hon sitter i Åre och dricker vitt med hjärtat på utsidan, och jag gör samma fast i Göteborg. Hon tänker på det hon har och hur det kommer bli och jag på det jag aldrig hade och hur det kunde ha blivit. Livet hörni. Slutar aldrig röra till det för en.

 

Min granne har fest. Jag har aldrig träffat honom. Bara kikat på honom genom kikhålet i dörren. Väggarna är ganska tunna och jag hör vad dom spelar. Bara gamla godingar. Sommarens hits med Avicii och Robin Thicke. Jag blir glad av det och hon vet varför. Hon vet det mesta.

 

Hon berättade att de frågat om han vill vara med i PH. Jag förstår varför. Skulle dock dö om han faktiskt var det. Fast skulle nog inte ens kolla. Vill liksom inte veta. Det är också därför jag aldrig frågar vad han gör. Eller vem han gör, om man får vara lite grov på ett underfundigt sätt. Ibland är det bäst att leva i mörkret helt enkelt, det är lite lättare för blodpumpen. 

 

Imorgon är det helt enligt schema söndag och jag ska jobba. Jag brukar inte jobba på söndagar så det blir lite spännande. Mycket puts och städ och gnugg har jag hört. Ska putsa livet ur ljuslyktorna och skära lunchsmöret i perfekta fyrkanter. Det blir bra.