ericalund

Ikväll känner jag mig bara lugn. Trött, men lugn. Nej, mitt liv är kanske som jag önskade att det vore och jag mår inte alltid som jag önskar att jag gjorde, men det är okej. Det är okej att jag somnar ensam och att skola och träning är mitt liv, att mitt rum är kaos och att jag har en förkylning som aldrig vill gå över.
Det är okej för att jag väljer att ta det med ro. Kanske inte alltid, tårar kommer fortfarande då och då och ibland känns allt meningslöst, men inte ikväll.

Någon gång blir livet bättre. Och det är okej om det inte är just nu.

Ibland känns allt så konstigt. Så upp och ner och bak och fram. Som när Chuck Bass inte längre är Chuck Bass och pratar brittiska istället för amerikanska, eller som när en kostymnisse som ser ut att höra hemma på Chalmers sjunger en låt i melodifestivalen som man lätt kan tro är Eric Saades.
Som när man vet exakt hur allt är och exakt hur man känner och exakt vad man vill ena minuten, och inte har en jävla aning nästa och lika gärna kan heta Saga och komma från Norrköping och jobba på Pressbyrån.

Jag har så svårt för människor som lägger upp bilder på sina katter hela tiden. Och skriver om dem. Och lägger upp bilder.
Sa jag att jag har svårt för sådana människor?

Förkyld och eländig. Ensam och lite tom. Svårt att andas och trött i ögonen.
Det är inte synd om mig, och att det är alla hjärtans dag bryr jag mig som sagt inte om, men det betyder inte att jag inte saknar. Och längtar. Och väntar.

Men det är annorlunda nu. Jag är annorlunda nu. Jag har lärt mig att leva med livet och finna mig i hur det är. Jag kanske saknar och längtar och väntar, men egentligen vill jag bara vara där jag är.

Eller?

Det spelar ingen roll vad alla säger, hur många chokladaskar som säljs eller hur fullt det är på stadens restauranger. Den här tisdagen är precis som vilken jävla tisdag som helst.

Trettiominuters morgon. Tacoskaos till lunch. Skridskor och tvåmålsskytt. Fattaringentingmatte och vägra pölsa till middag. Tusen tankar och dödstrött. Ont inombords och borde ha sovit för längesen.

Jag har så mycket att berätta om den lilla men ack så underbara resan till huvudstaden förra veckan. Det hände så otroligt många kuliga saker och vi fick uppleva livet på nya sätt, göra saker vi inte gjort förut och känna sånt vi inte känt förut. Nu talar jag dock bara för mig själv, men jag är rätt säker på att Cajsa känner likadant. Jag ska skriva utförligt och med kärlek om detta, för det är verkligen något jag vill komma ihåg, men inte ikväll. Ikväll tänker jag bara visa er några bilder som lyckades fastna i min telefon (och C's). Finaste bilderna fast de inte är av bästa kvalité. Finaste människor av bästa kvalité. Bästaste ressällskapet ever!! Åh heliga ögonblick.

Jag har alla känslor på utsidan. Glad, sen ledsen. Lycklig, arg. Ledsen. Lätt enda sekunden och svårt nästa. Vill bli bedövad men ändå känna. Det är bättre när det gör ont än inte känns alls. Konstig dag.