ericalund

Snubblade precis över ditt namn på ett av alla sociala nätverk. Trodde inte du fanns där.

Det var länge sedan vi pratade nu. Ännu längre sedan vi sågs. Det kanske är lika bra. Antagligen.

Men ändå kan jag inte hjälpa att undra hur du mår. Hur du ser ut. Är du dig lik, från insidan och ut? Är du den du var när vi var nära, är du den du var när vi skildes åt? Är du.. Du?

Saknad du mig ibland, precis som jag kan sakna dig? Saknar du det vi hade? Jag frågar, men vill nog inte veta. Vet att jag inte kan vandra den vägen igen, den är sedan länge igenväxt. Den är för mörk, även om ljuset alltid finns i slutet. Det har det alltid gjort.

Jag bara undrar.

Genom stadens rondeller med för mycket att tänka på. Shufflande vinterns ångestlista på Spoty och försvinna in i minnen och misstag, lycka och olycka. Klara en och två låtar, inse att det är precis de två som betytt mest, bryta ihop när den tredje kommer och faktiskt betyder mer. Tänka på hur det kändes. Fortfarande känna det i kroppen och minnas hur det doftade och hur håret låg mot kudden i morgonljuset. Brutal saknad i bröstet, i hjärtat och ut i varje jävla fingertopp.

Stänga av för att det blir för mycket. Torka tårarna som rinner och trycka tillbaka dem som ännu ligger bakom. Ta ett djupt andetag.

Titta sig själv i spegeln. Samla ihop sig och fortsätta som om det snart går över.

Idag åker han.

Vet inte hur jag ska kunna hantera det.

Åker till fuckin USA på onsdag. Fattar ingenting. Ska åka till systra mi och njuta ett par dagar innan vi möter upp våra två andra systrar i fuckin NYC.

Man ba whaaaaaeeet?!

Var på gymmet idag. Body balance och spinning. När jag satt där och cyklade hann jag tänka mycket. Jag tänkte på roliga saker och blev glad. Fina minnen och vackra människor. Tänkte på den kommande USA-resan och på Branäs. Lycka.

Sen tänkte jag på honom när han sover. Så fridfull. Så fin. Trygg. Blev inte lika glad längre. Ont i hjärtat. Hade det inte varit för att jag satt och svettades på en cykel hade jag spelat Linus och satt mig på golvet. Lyssnat och lockat fram en tår eller två.

Fick Erik-sug också. Fantastiska bästa jävla Erik. Alla borde få ha en sådan människa i sitt liv. Alla.

Jag är glad att jag är hemma och får träffa alla nära och kära igen, leva det vardagliga livet och äta mat ur ett kylskåp som alltid är fullt. MEN. Helvete vad jag saknar alla som inte finns här.

Illamående och ilska. Allt jag kände när jag tänkte på sommaren idag. Inte på min sommar, men det är just det som är problemet.

Ni är äckliga. Sluta kladda ner mitt liv och människorna i det.

Kan inte sova. Känner mig deppig. Saknar livet. Saknar allt.

Tycker inte om min säng längre, inte som förut. Känner mig bara rastlös och tankspridd, vänder och vrider på mig fast jag egentligen ligger skönt. Tycker inte om att vara ensam heller. Det suger.

Behöver bara en rygg att borra in näsan i. Hans rygg. Aldrig känt mig så trygg som hos honom.

Men på fredag kommer Maria och då blir allt lättare. Vi delar på livet som inte längre finns. Hon förstår mig.

Igår var jag för full/bakis för att känna något alls. Kramade alla, några, hej då på ett mycket lättsammare sätt än vad jag var inställd på. Förutom honom såklart. Den sved.

Idag känner jag mig mest tom. Satt på golvet i morse och lyssnade på Linus. Tänkte på alla och saknade dem. Brutalt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Skrattat. Gråtit. Svurit. Varit fulla. Lyckliga och kära. Olyckliga och krossade.

Det är skönt att vara hemma. Men konstigt.

Fast egentligen. Varför ska jag ens bry mig?

Åk. Njut. Förlora din värdighet och själ.

Det är inte värt det längre.

Ikväll längtar jag inte bort.

Jag längtar hem.

Helgen som Gud glömde har passerat och jag känner mig överkörd. Tagen där bak. Brutalt. Orkar inte ens gå in på't. Ska bara glömma och förtränga skiten, precis som jag gjorde med jul och nyår. Bäst så.

Första april är det också. Hatar det.
Hatar att fyra månader plötsligt blev 14 dagar.

Hatar hatar hatar.