Ett av en miljon.
Resultatet från första tentan kom i fredags. Jag hade glömt min kod så kunde inte avgöra vilket resultat som var mitt. Den med kod 36 hade sju poäng kvar till godkänt, tänkte att det var jag. Övertygade mig själv att jag inte hade klarat det. Egentligen visste jag att det omöjligt kunde vara så, det hade gått ganska bra tyckte jag ju.
Jag hade kod 35. Sex poäng från alla rätt. Kan andas ut och må bra över att jag kan lita på mig själv. Att jag kan. Att jag faktiskt har lite hjärna kvar.
Det känns skönt. Nu kan jag fortsätta. Bara fem år kvar.
I listform.
Efter mina första veckor i Göteborg har jag kommit fram till följande:
- Att plugga på universitet är inte alls så konstigt eller skrämmande som man kan tro. Sanningen är den är att det, hittills, är precis som på gymnasiet förutom att lärarna skiter i vad man heter och att man inte behöver vara där så ofta. Ganska skönt tycker jag.
- Man hinner glömma mycket när man tar ett år ledigt från skolan..
- MEN, det året var det bästa ever och jag ångrar det inte en sekund.
- Jag behöver en pojkvän eller en hund. Jag behöver någon att lägga min ganska överflödiga fritid och kärlek på. Maria tycker inte att jag ska skaffa hund för att det är så dyrt, jag tycker att jag borde för att det är så mycket lättare. Smack bara så har man en kompis som älskar en villkorslöst no matter what.
- Jag kan inte leva utan snö. Nej jag vet att det är för tidigt för sånt men jag DÖR av tanken att ha vinter, kallt men sakna snö. Meningen med liksom?
- Jag ska må bra dom här fem åren. Leva och suga musten av storstan, träffa multum med nytt folk och skaffa mig en fantastisk utbildning. Men. Sen ska jag norrut igen. Tillbaka till mina rötter och leva ett lyckligt lev med en livlig familj bland fjäll och bländande natur och stillhet.
Tårtäckta kottar och brutet barr.
Idag har jag varit i skogen. Gått på okända stigar i glittrande solsken.
Jag lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka i flera kilometer. Satte mig ner på en klippa och bara satt, blev så fruktansvärt tagen. Hans liv, hans sätt att berätta. Hans ärlighet.
Kunde inte sluta tänka på det, det slutgiltiga. Livet och döden. Så slupmässigt brutalt. Så orättvist och obegripligt. Så..
När berättelsen tystnat var det bara flimmer. Stunder med, och bilder på, alla som jag träffat i mitt liv tog över mitt sinne. Alla som jag älskat. Dem jag förlorat eller är livrädd att förlora.
Jag vill tycka att livet är vackert, att det är en gåva. Men idag var en sådan dag jag ifrågasatte hela existensen.
Smärtan. Jag kommer aldrig klara det.
Septum.
Äh. Vi skiter i allt. Vi låtsas som om allt var inget och glömmer varandra i takt med att livet stegar fram.
Från och med nu och framåt.
Aldrig bakåt igen.
Och hundarna var tysta nu.
I ljuset av en sommarförmiddag vaknade jag
bredvid dig, i ett rum som var nytt i en stad som var känd
Du sov - lungt och fridfullt, bekymmerslöst och rofyllt
Ditt hår
Så ljust av solen, så lockigt av livet
likt en blomma
Det låg över kudden så lätt.
En lätt hand över din panna,
ville inte väcka dig.
Slöt mina ögon på nytt och tänkte,
Det här glömmer jag aldrig.
S-latte och smutsiga skjortor.
Och just i detta nu, mitt i tentapluggets värsta hets, vill jag bara knega knega knega. Knalla ner från Siggebyn in i restaurangen via lastbryggan och äta p-mat tillsammans med världens suraste diskare och man. Mingla in på Brant's under lunchkaoset och höra Eriks klapprande steg komma stax efter. Spilla vin på en kärring och gå in på toaletten och gråta en skvätt för att det är det värsta som kan hände på en redan dålig dag. Mysöppna lodgen och tända 890 värmeljus och kasta sur ved på Brasan. Puttes brasa. Städa en falken-dränkt bar efter nattklubb som egentligen är en p-fest. Knega after beach i trettiogradigt solsken och titta på Världens lyckligaste kille. Svära och frästa när kamelerna bongar 11 starto och 8 mojito samtidigt men inte hämta skiten så ölen står och blir ledsen.
Jag saknar Otto. Jag saknar Kristian och Anton. Jag saknar Erik och Simon och Jossan och Petter. Jag saknar Måns och Carro och Jasmine och Emil. Jag saknar Sara och Louise. Jag saknar Henkes "det är gött det är gött" och Freddans obekväma sätt att vara, het räksoppa och pepsi max-malibu i kaffekopp. Jag saknar Staffan och Kjell.
Jag saknar Maria.
Just nu saknar jag allt allt det fina med att jobba restaurang och allt det jävliga. Saknar att göra något som jag vet att jag kan, hur man gör utan och innan.
Fucking underbara liv. Kommer vi ses igen?
Det kommer aldrig va över för mig.
Jag körde och du satt bredvid. Vi lyssnade på min skiva. Jag frågade dig något men fick inget svar. Mina ögon lämnade vägen och hamnade istället på dig. Dina ögon var slutna och jag förstod att du hade somnat. Det var något så otroligt fridfullt med dig i det ögonblicket. Caroline Perez version av "Utan dina andetag" gick igång och det kändes som om luften gick ur mig. Jag tittade på dig igen.
Jag tittade på dig och trodde att jag skulle gå sönder totalt. Jag kände en sån kärlek till dig i det ögonblicket. Jag hade aldrig trott att man kunde känna så för någon. Att man kunde bli så tagen, uppslukad och totalt golvad.
Jag älskade dig. Jag älskade dig på ett sätt som jag aldrig älskat någon förut. Där och då, bakom ratten, någonstans söder om min hemstad.
All my strength has gone away.
Fan fan fan fan.
Kan inte hamna där igen. Får inte hamna där igen.
Tre sekunder från att gå sönder. Igen.
Någonstans mellan sju och åtta.
I tonerna av det förgånga. I en stad som är ny och orörd.
Ännu inte skadad eller smutsig av misstag, ännu inte fuktig av tårar.
Låter melodin skölja över min inte lika tomma insida som senaste gången jag gjorde detsamma, då i en stad föralltid ärrad. Vet att jag driver mig ner och längre än så, till en plats där allt är för svårt och för stort och för vasst.
Fortsätter fast det svider.
Fan vad jag saknar det som aldrig hann bli.
