ericalund

Just nu vill jag krypa in i ett hål och försvinna. Kanske komma fram till sommaren. Om ens det.
Godnatt.

Jag har ett födelsemärke i bakhuvudet. Det klöser jag på när jag är stressad.
Det har varit konstant uppklöst i typ en månad nu. Vad är det för fel på mig?
Kill me.

Nu har jag ätit makaroner och korv för tredje måltiden i rad. Börjar kunna det här nu.
Börjr gruva mig lite för träingen också, känns inte så lockande alls. Jag kommer antagligen frysa om rumpan lika mycket som vanligt och andas ännu lite tyngre, att träna när det är kallt är inte min grej.
Innan jag klappar ihop lådan och letar fram lite motivation vill jag bara skicka en stor puss till Isabell. En jättestor en.

Skriver på tvång. Om något jag inte vet något om, och inte bryr mig om heller.
Äter en chokladkaka gör jag med. En chokladkaka jag verkligen inte borde äta egentligen.
Kult.

Hade bestämt mig för att skriva klart en icke-existerande debattartikel idag, men.. Jag är så trött att jag inte fungerar, så tömd på inspiration och motivation att jag nästan bli rädd. Det var längesen jag känns så lite kärlek till skolan.
En dag ska jag skriva klart den, även om det blir utan hjärta. Jag hoppas att den dagen blir imorgon.
Istället tänker jag lägga mig på sängen och ta igen ett oth-avsnitt, läsa un poco och sedan gå och lägga mig.

Jag kan också tala om för välden att jag, dagen till ära, klippt av alla mina naglar. Jag ligger nog till gränsen av att klassas som man nu. Nog fan känns det så i alla fall.

Väskan är packad (hur mycket saker kan man behöva för två dagar?!?!) och jag är redo att bege mig mot Kramfors.
Om någon hade sagt till mig att jag skulle bussa till pulvercity för ett halvår sedan hade jag skrattat. Nu? Not so much. Nu ler jag. Med hela kroppen.

När man har såhär många (visar med handens alla fingrar tre gånger) påbörjade noveller men ingen som man kan avsluta, känns allt ganska hopplöst. När man vet vad man vill skriva men inte kan, känns alla lite mer hopplöst. När man dessutom ska koppla ihop det med ett tema man näst intill hatar; ja då kan man lika gärna ge upp.
Nu har jag ont i magen också, vilket inte alls känns så bra heller när man ska svettas som en gris och sprina som en kenyan.

Just det! Idag hämtade jag mitt körkort. Om jag inte är en vuxen kvinna nu kommer jag aldrig att bli det..











Fast vem försöker jag lura? Jag är typ fortfarande 15.

Ååh vad jag borde göra något vettigt. Jag borde plugga engelskaglosor tills imorgon, jag borde skriva klart en novell som ska vara färdig för inlämning på måndag och en debattartikel som ska in på söndag. Istället sitter jag här som om jag har all tid i världen, vilket jag så klart inte har.. Om cirka en timme tar jag bilen och plockar upp Emma, och vidare till Kempis för dagens fyspass. När jag kommer hem ska jag nöta in de antagligen inte in-nötta glosorna och packa väskan, för imorgon lämnar jag mitt hem för något betydligt bättre. Helgen kommer alltså spenderas i armarna på min fina som även har äran att fylla år. Kalas!
Ni kan då gissa hur mycket jag kommer plugga i helgen, och hur lite (läs: mycket) jag kommer ha att göra på söndagkväll. Men vet ni vad? Det är så jävla värt det.

Ägnar kvällens sista vakna timme till att nöta spanskaglosor. Roligare har man ju haft i sina dar.

När man tycker att det skönt att "bara" ha vanlig läxa är det något seriöst fel.
Tur att lite VM-sändningar kan stjäla min uppmärksamhet.
Man kan ju i alla fall låtsas att man har ett liv.

Jag äter godis för att hålla mig vaken.
Antagligen världens sämsta taktik.

Tillbaka i novell-träsket. Att skriva när man måste och inte för att man behöver suger. Rätt hårt.
Jag har börjat om fem gånger. Tryckt på "bakåtpil vänster" för många gånger och aldrig kunnat avsluta med en punkt.
Hur jag än vänder och vrider på allt så finns det vara en sak jag vill skriva om, en sak jag kan skriva om.
Men jag vågar inte, jag är rädd.
Jag är rädd för att sätta ner det på papper, för att släppa ut det och tala om det för världen. Jag är rädd för att jag i samma veva ska tappa lite av det som finns inom mig, det som får mig att andas.
Jag vill inte.
Jag kan inte.

Ibland suger det att vara mig.

Jag må vara den enda deltagaren, men jag leder kan jag lova. Ikväll har jag vispat och måttat och ugnat och smetat, och fint blir det. Kanske.
Skjutsat och hämtat föräldrar har jag också gjort, hej vare gick. I bilen lyssnade jag på en nybränd skiva, ännu en sak som höjer coolhets-faktorn.
Peace out, imorgon är jag en upptagen kvinna.

Jag tog körkort idag. KÖRKORT. JAG. IDAG.!!! Sjukt.

Sa jag att jag äter godis?
Kändes bara helt rätt.

Fem minuter i fem klev jag upp idag. Arton minuter över rullade bussen mot Örnsköldsvik. Att jag är trött behöver jag nog inte ens skriva. Om en och en halv timme är dojjorna påsnörade och vattenflaskan fylld, fyspass i älskade Kempis står på schemat. När jag, en stund efter nio, kommit hem igen ska jag göra mitt bästa för att komma i säng i tid. För att ta tillbaka lite tid, lite tid som jag egentligen inte saknar. Att åka buss i nästan tre timmar för att komma till punkt a till punkt b kan verka ovärt. Men en sak kan jag säga er, att det var fan i mig inte ovärt. Det var så jävla värt.

Har haft darriga händer hela dagen. Sen åkte jag och tränade och har nu darriga ben också. Fint de.
Imorgon ska jag inte gå till skolan, där var jag inte idag heller förresten, utan istället ska jag göra något mycket trevligare. Jag tar mina brudar med mig på en bustrip, och landar sedan i en efterlängtad famn. En hel massa mys, på en onsdag. Jag gillare.

Anonym om Vad hände där liksom?:

är ni tsm elr??

Sv: För det första så har jag aldrig skrivit vilka "vi" är i bloggen, och för det andra så kan du fråga mig i person om du vill veta, för du lär känna mig bättre än så om du vet vilka "vi" är.
Jag har ingen lust att hälla ut mitt liv över hela internet.
Puss! :)

Jag har precis gjort något jag lovat mig själv att aldrig göra.
Jag har ett förhållande på facebook. Hjälp.