That's why I've been missin' you latley.
Att lägga huvudet mot ditt bröst, att höra ditt hjärta slå och att röras i symbios med dina andetag.
En kväll i kärlekens tecken.
I eftermiddag/kväll har jag hoppat in och jobbat på en bröllopsmiddag. Det var kul att vara tillbaka igen, på Vecke och i restaurangen. Till och med disken var rolig, förutom det faktum att tallrikarna blir 200 grader varma och att naglarna far åt helvetet.
Brudparet var fina som vanligt och gästerna hade det trevligt. Detta var dock en alkoholfri tillställning och därför var det rätt lugnt. Baren var således helt otrafikerad, och därför var jag hemma redan halv 11, vilket var skönt med tanke på hur trött jag faktiskt är.
Men hur som helst, cash is king och det känns bra att komma igång som en working woman igen.
Nu ska jag sova och drömma om mitt eget bröllop. Ett bröllop det garanterat ska serveras alkohol på.
Godnatt mina vänner.
Ikväll ler jag.
Jag ler för att jag, om knappa fyra veckor, ska ta studenten och har gjort det så jävla bra. För att jag har fina vänner och för att jag ännu inte har träffat hälften av de människorna som kommer att betyda mest för mig. Jag ler för att kärlek är det finaste som finns och att jag inte känner mig orolig. För att kärleken finns där, för att den kommer att komma och för att den aldrig försvinner.
Jag ler för att sommren står för knuten och för att den kommer bli helt fantstisk. För att jag snart ska gå ute sent om kvällarna och smälla myggor på brunbrända ben. För att jag hatar att komma hem när det börjar bli ljust men älskar svenska sommarnätter.
Jag ler för att allt är som det är av en anledning. För att din och min historia inte är i närheten av att vara färdigskriven och för att vissa kapitel äntligen har avslutats.
Jag ler för att livet är som det är och för att jag är som jag. För att jag är den jag är och för att ni gjort mig så.
Jag ler för att jag kan, för att jag vill och för att jag borde.
Livet är inte svårare än man gör det.
Bland mingelfotografer och gul kroppsfärg.
Idag är jag som sagt rätt jättetrött och fundersam på livet. Har dock hunnit med en match och tre härliga poäng, och frukost till frukost, lunch och middag. Nu har jag också hämtat hem mina föräldrar som uppenbarligen partat rätt hårt dom med, något som jag finner mycket fascinerande. Att man fortfarande dricker tills man både sluddrar och vinglar när man närmar sig 50, är både skrämmande och lovande. Jag tänker i alla fall aldrig vara rädd för att visa mig full inför dem igen, inte när jag vet att dom faktiskt blir fullare.
Nu planerar jag att krypa ner under täcket och låta livet ta mig vidare därifrån. Imorgon är en ny dag och då ska jag, till skillnad från idag, få en massa bra saker gjorda. Jag hoppas att det blir en bra dag.
Kan också nämna att jag inte var mig själv igår. Jag var Blair. Dock hittade jag aldrig Chuck och besvikelsen var total.
Må letandet fortsätta.
Om sanningen ska fram.
Det finns bara en man för mig. En.
Han heter Chuck Bass och har allt. Allt.
Annars får det fan vara.
Medan jag ännu är jag. Imorgon är jag någon annan.
Men nog om bar-rumpe-snacket (något som även har blivit ett hett samtalsämne i laget den senaste veckan). Idag är det tisdag och imorgon är det onsdag. Då ska jag avverka ännu en viktig redovisning och kränga biljetter till studentfesten som kommer äga rum imorgonkväll. Jag ska även försöka slippa springa cooper, samt raka benen. Mycket som ska göras på lite tid alltså.
Annars så trummar livet på och slutet är nära. Nästa vecka ska jag ha kvalitetstid med min bästa lurmus medan resten av klassen är i Ettannatland (Annelie hade förstått mig). Det ser jag fram emot. Precis som morgondagens festligheter och alla fula (fulla) jävlar jag ska umgås med.
God kväll mina vänner,
nu är vi ännu en dag närmare döden.
Viktigt.
Idag är en sådan dag då jag gjort så mycket viktigt. För att ni ska få en exakt bild tänkte jag dela med mig av en liten lista, så klart innehållande alla viktiga saker. Här kommer den:
1. Avverkat den sista samhällstimmen, och på samma gång den sista historiatimmen, med en klassisk Hans-redovisning. Gick galant.
2. Avverkat den sista psykologitimmen. Fick även tillbaka den sista uppgiften, MVG såatteee.
3. Ätit lunch hos farmor och farfar.
4. Köpt biljett till Gatu.
5. Köpt biljett till och hem från huvudstaden. Inte länge kvar nu!
6. Hämtat ut ett paket innehållandes min studentklänning. Den dög. Och var nästan vit.
7. Sytt upp en klänning inför onsdagens studentferre. Har fan talang ändå.
8. Bakat bröd.
9. Provat ett nytt te.
Viktigt alltså.
Små glädjeämnen i livet.
En rätt genomkass dag blev plötsligt rätt jättebra.
JAG KAN ÄTA KETCHUP IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tack Felix. Tack Gud. Tack livet.
Not so far away.
Nu skiter jag helt enkelt i det här och säger godnatt istället, allt det där viktiga jag tänkte skriva kommer vara lika viktigt imorgon.
Godnatt.
Fredag.
Idag gick jag till skolan fast jag borde ha stannat hemma. Anledningen till att jag gjorde det var inte att jag endast hade en lektion, utan att jag är som jag är. En tjej med tre gånger så mycket samvete som en vanlig person. Jag var helt enkelt inte sjuk nog för att vara hemma. Det är också därför jag knappt, under mina snart 9 år i skolan, skolkat en enda gång. Jag är dum i huvet tänker ni. Jag håller med.
Nu är jag dock tillbaka i stan och uträttar lite ärenden. Jag har varit och hämtat affischer och biljetter till den kommande studentfesten (har jag makten nu eller vad?) och nu sitter jag och väntar på att moder jord ska packa ihop och gå med på att åka hem.
Jag kan liksom inte hjälpa att känna mig viktig just nu. Att sitta vid ett skrivbord med massa viktiga papper på ett kontor innebär att man är viktig. Att papprena inte är mina och att jag spenderar all tid på Facebook spelar liksom ingen roll. Jag är bara viktig.
Något annat som är viktigt är seriepremiären på söndag. Modo står för motståndet och det luktar vinst. Känner ni? Ja, defenitivt vinst. Hurivida jag kommer att medverka eller värma bänken är dock oklart, förkylningen som intagit min kropp verkar inte vara på väg ut. Men men, den som lever får se. Hur som helst så ska det bli kul. Det är kul med fotboll. Och match. Och vinst.
Övriga planer för helgen finns inte i skrivande stund. Förutom det eviga pluggandet och den söndagsenliga städningen här på mors jobb. Ni är alltså välkomna att lämna förslag. Fysiska aktiviteter och allt som involverar lök undanbedes.
Mittemellan snor och diadem.
När det regnar som det gör ikväll kan man dra tre slutsatser.
1. Det är snart sommar.
2. Fotbollssäsongen har dragit igång på riktigt med utsläpp på grönbete i Mo.
3. Jag borde verkligen köpa mig en regnjacka.
Det är sådana saker som känns både bra och dåliga att lista. Visst, det är bra att det snart är sommar, men det innebär också att det snart är höst. Att vi tagit steget ut på planen i Moliden är dock bara bra. Hem ljuva hem. Att köpa en regnjacka är förresten bara tråkigt. Och dyrt.
Nog om det så har denna dag varit produktiv på ett mycket improduktivt sätt. Förkylning och terminens sista miljöpolitik får sammanfatta det hela.
Tack för mig.
Och just det. Jag älskar Hans. Skulle lärt överväga att gå tre år till i Nolas korridorer för hans (Hans, haha) skull. Lätt.
Och plötsligt känns allt lite bättre igen.
Men det kommer jag så klart inte göra. Det vore inte särskillt ladylike.
Dessutom blir jag mest glad. Egentligen.
Småjobbigt och helkonstigt.
Kanske är det för att jag ska ta studenten om en månad och 6 dagar. Kanske är det för att jag inte alls har koll på vad som ska göras innan dess, eller när det ska göras. Kanske är det för att det är 30 dagar kvar på onsdag och det ska firas med studentfest. Kanske är det för att jag känner mig så jävla ofärdig med allt. Med livet.
Ofärdig med att vara gymnasieelev. Ofärdig med Nola och alla idioter som springer om kring i korridorerna. Ofärdig med maten som serveras till lunch och kiosken som stängt för gott. Ofärdig med Jörgen och Hans och Eva-Liz och alla andra lärare som gjort mitt liv jobbigt och roligt och ett helvete de tre senaste åren. Ofärdig med min fina, fula, underbara, knäppa, efterblivna och jävligt intelligenta klass.
Älskade klassen. Älskade vänner. Älskade ovänner. Älskade alla som finns i mitt liv just nu. Onda som goda, snygga som fula. Älskade älskade älskade vänner.
Jag får ont och ondare i magen när jag tänker på att vi alla snart kommer gå åt olika håll. Vissa åt höger, vissa åt vänster. Vissa till fucking USA. Fan. Ville inte skiljas. Vill inte kramas och gråta och säga hejdå och tack.
Snälla stanna tiden och låt mig vara nästan-student för alltid. Eller i alla fall ett tag till.
When a creepy coach goes to rub your legs at the start to keep you warm.
MEN. Idag blev jag länkad en sida som förklarar precis hur det är. Titta, känn och förstå oss.
http://whatskiracersshouldcallme.tumblr.com
Precis så.
Man är som en tjej. Fast inte så tjejig.
När jag hade speglat mig klart hoppade jag ur klänningen, men lämnade mössan på. Sen gick jag runt i huset - naken med studentmössa. Ja, naken.
På tal om studenten så har jag också, efter många om och men, klickat hem en studentklänning. Den är vit, det fladdrar i vinden och den har det där lilla extra. Att det dessutom följde med ett par skor kan jag inte hjälpa. Dom var ju på rea. Och totalt onödiga.
Fast nähäpp. Ser i skrivande stund att min beställning inte gått igenom. Dock har pengarna dragits från mitt konto. Det är ju kul.
Nä. Jag får helt enkelt gå naken. Tur att jag har tränat.
Och du mötte aldrig min blick.
Ananasglasögon är det hetaste har jag hört.
Trötthetesmakeri.
Och så drömde jag sådär konstigt inatt. Konstigt och overkligt verkligt. Sådär lustigt men gravallvarligt, underbart och fruktansvärt.
"Vi kan dricka kaffe eller te och kolla på The Office precis som förut.", sa du. "Jag vill ha te.", sa jag och försökte komma på om vi någonsin sett på The Office tillsammans.
Konstigt. Men fint.
Sånt som måste sägas.
Alltså. Du är bra.
Ville bara säga det.
Nåt mer som inte syns.
Berätta hur du gör
Det är en känsla som du lämnar
När du vänder bort din blick
Berätta hur du gör
Berätta vad det är
Det där linjen I din hand
Berätta vad det är så jag förstår
Hur jag ska nå dig
Berätta vad det är
Som det inte är.
Jag önskar att jag inte brydde mig. Helt enkelt.
