ericalund

Hihohohihihohoh vet inte vad jag ska göra av mig själv. 

 

Herregud. Detta kommer inte sluta bra.

Mitt liv och mitt humör är en jävla berg-och-dalbana nu. Vet inte hur jag ska kunna kliva av, hur jag ska kunna finna stabilitet. Det är bara mycket och svårt och komplicerat. Antagligen kommer det inte bli lättare heller, men då kan jag trösta mig med att det bara är en månad tills allt är över. 

 

Eller i alla fall tills resten av livet tar vid och det som varit endast blir minnen.

Nu finns det där, i form av ett dokument på min dator. Allt jag vill säga. Allt jag känner. Lite mindre än tre månader nertryckt på lite mer än tre sidor. 

 

Det är för mycket för att hantera. 

 

För mycket för att någonsin kunna berätta. 

Konstig dag och konstigt humör. Konstig känsla i magen. Blev bättre när Erik kom och gjorde mig sällskap, det blir det alltid. Bästa Erik. 

 

Nu har jag jobbat klart och kommit hem. Hem till mitt nya hem. Eller tillfälliga, det är oklart. Nu känns det konstigt igen.

 

Konstig känsla i hjärtat. 

 

 

Jag drömde om dig inatt. Om dig och någon annan, någon som inte var jag. Vaknade och hade ont i hjärtat. Fan.

 

Det var länge sedan jag saknade dig nu, saknade dig som jag gjorde förut. Men idag har jag saknat dig, för oavsett vad som hände mellan oss och oavsett var vi står idag är du den enda jag älskat. På riktigt. Med hela mig och hela min själ.

 

Glöm inte bort det vi hade. Det är värt att minnas.

Detta kan bara beskrivas som en dag av förvirring. Det hela började i vanlig ordning med frukost med Marre och skulle sedan övergå i ett par timmars slappande då jag enligt schema skulle stämpla in 14.00. Fick sedan ett sms där det stod att jag skulle komma in 17.30. Happ tänkte jag, det var ju soft. Skulle få tid att njuta ute i solen och grilla en körv eller två. Sen kunde jag helt plötsligt glömma det och skulle istället börja nununu. Happ. Stämplade in vid tolv och förberedde mig för en långpanna. NÄHÄPP. Fick gå hem vid sju. Fattar inte vad som hände ens. Fick vi sparken, jag och Maria? Kanske. 

 

Åkte upp till ladan och unnade oss istället. Det var vi värda men tanke på den märkliga värld vi lever i.

 

Spårade precis på Junkyard med. Men det var jag också värd. Har ju för fan fått lön.

 

Och på tal om att spåra så har jag gått runt och känt mig lycklig idag. Och kär. Det om något är väl märkligt med tanke på att jag nyss blev dumpad. Typ. 

Detta skulle kunna vara en dag vi minns som en där jag erövrade disken på jobbet. En dag där vi stämplade ut oförskämt tidigt. Det skulle också kunna vara dagen vi minns eftersom Maria bröt av ett vinglas mot bajan. Eller för att jag åt både pannkakor och macka efter stängning fast jag inte alls var hungrig.

 

Fast antagligen minns vi inte den här dagen alls. Antagligen blir det bara en i raden av dagar som passerar oberörd och grå. En dag där jag nöter låtar där den ena är mer ångestladdad än den andra och ändå inte ångestladdad nog. En dag där både jag och min vän på Gästis 2 somnar förvirrade och förlorade, någonstans mitt emellan könssjukdomar och svärföräldrar. 

 

 

Sitter ensam i ett hörn i lodgen och funderar på livet. Lyssnar på Gavin och önskar att jag kunde få känna all lycka och olycka som han sjunger om. Men främst lycka såklart. Har sedan länge bestämt att jag ska dansa bröllopsvals till en av hans låtar. Säger dock inte vilken, det ska vara en hemlis.

 

Idag har jag varit ledig och lat. Eller lat och lat, jag tränade i morse. Men sen har jag varit lat, lat och fet. Ätit choklad i sängen och fällt en tår till OTH. Det var vackert.

 

Nu sitter och tittar på kvinnan i mitt liv och önskar att hon kunde ta ledigt för att vara med mig. För hon är så bra på det, att bara vara tillsammans med mig. Jag gillar henne. Precis som jag gillar sodavatten klockan åtta en bakismorgon. 

 

Drömde världens kanske bästa dröm imorse också. Men det tar vi en annan dag.

Det skulle inte bli såhär. Vi skulle inte bli sånna här. Jag skulle inte bli sån här.

 

Men vad finns det att göra? Man ligger där och tittar på en människa som man föll lite för fösta gången man såg hen, lärt känna mer och mer och förstått att denne är helt fantastisk. Ännu mer fantastisk än man trodde för bara några dagar sedan. Man pratar och skrattar, lyssnar på hundskall genom ett öppet fönster och tycker att allt oväsende är överkomligt bara för att man får vara där. Sen blir det tyst och kropp ligger mot kropp och man andas ikapp. Utandning mot skuldra och arm över bröstkorg.

 

Somnar och vaknar igen. Det är för tidigt att kliva upp så man snoozar. Lite till och lite till. Kliver upp och lägger sig igen, bara 7 minuter till. Hålla om hårdare än förut. Så hårt att man knappt kan andas men det gör inget. Vill att sju minuter ska förvandlas till för alltid.

 

Kliver upp på riktigt och återvänder till verkligheten. Kommer hem och tänker att man inbillar sig. Det finns bara i huvudet, man lurar sig själv.

 

Ses igen. Fuck. Hen är en han och är fortfarande lika fantastisk. Vacker. 

 

 

 

 

Inte så jävla konstigt att stenhjärtat jag byggt upp börjar förvandlas till något annat, något varmt och levande. Det jävliga är bara att det är när man är varm och levande som det gör ont. 

Det är då man går sönder.

 

Fan Maria. Vi som var så kalla och oförstörbara.

Fick sluta tidgt idag. Redan innan nio. Vad skönt tänkte jag, då kan jag slappna av med en film och låtsas att jag har ett liv. Unna mig lite downtime. 

 

Pff. Tittade på en dokumentär om Beckham och ett avsnitt av Sveriges mästerkock och blev sedan sugen på det jag alltid blir sugen på när jag har en timme över om kvällen. Att lyssna på deppig musik och läsa om olycklig kärlek. Ensam på mitt Gästisrum. 

 

Jag vet inte vad det sitter i. Varför mår jag hellre dåligt i min ensamhet än att känna lyckan av att vara ung och fri? Eller dåligt och dåligt. Jag vill liksom bara att det ska dra lite i magen och att hjärnan ska älta allt som man redan ältat i en livstid.

 

Just nu är det Hallelujah som spelas. 

 

Stämning.

Jag har fyllt 20. 20 Barre. Gammalt.

 

Hade i alla fall världens bästa dag. Vaknade och trodde att jag skulle ut på den dagliga förmiddagspromenaden med Maria. Klädde min trötta kropp och sprang över till Gästis två, redo att hurta iväg. Möttes mycket riktigt av Maria, men inte skulle vi ut och promenera heller. Istället trycktes jag in i köket där resten, eller en del i alla fall, av mina fina kollegor och vänner väntade. Dom hade dukat upp ett vackert bord med blommor och ljus, pannkakstårta och ballonger. Bästa överraskningen? JA. Fan vad jag älskar dem. På riktigt, hur fina är dom inte. Svullade och åt tills jag ville spy. Åt lite till och mös en stund. Tanken var att vi skulle åka skidor efteråt, men paltkomat och det trista vädret gjorde att vi gick till Brant's istället. Och fikade. Igen.

 

Sen kom Erik också, en av mina favvokillar. Han var så stilig i kavaj och nykammad tofs. Efter Erik kom Simon, som var tvungen att knega den stackaren, men en shotbricka. Eriks påhitt såklart. Jahapp, vad gör man inte. En, två, tre shottar och vi var igång. Två shottar till och oj vad livet var härligt. Öppnade lite paket också, vilket också var härligt. Sen blev klockan eftermiddag och vi styde kosan hemåt och in i duschen. Vi blev rena och åkte vidare till Framgården där vi målade mun och poppade musik. Jädrar vad vackra vi blev. Alla brudar och Erik. Och JK. 

 

Man skulle kunna tycka att dagen var komplett där, men icke. Vi tryckte in oss i bilen och åkte upp till Ladan där den mest fanastiska middagen sedan ägde rum. Förrät i form av Toast skagen, varmrätt i form av plankstek och efterrätt i form av "Erica 20 år"-tårta. Tårtan var ännu en överraskning. Fantastiskt är ordet. Har nog aldrig varit så mätt heller, som efter den måltiden. Kvällen avslutades sedan med pub-quiz på kära Brant's och sedan en sleepover hos mitt hjärta. Jag vill kalla det den perfekta 20-årsdagen, även om den inte var som de tidigare födelsedagarna. Alls. Men jädrar vad lycklig jag var. Onskan var lycklig, kan ni förstå?

 

Nä. Det kan nog ingen.

Igår fick jag det förklarat för mig att jag är alldeles för söt och trevlig för att sitta ensam vid baren. Även att jag måste anstränga mig lite mer om jag nu vill ha en man.

 

Visserligen hade personen som berättade detta för mig druckit ett par öl, lika väl som jag druckit ett par glas vin, men kanske har han rätt. Kanske är jag för söt och trevlig för att vara ensam och kanske försöker jag inte tillräckligt. Kanske ska jag göra slag i saken redan till helgen och använda min skönhet och charm för att fånga in någon.

 

Eller så fortsätter jag vara den bittra norrlänning jag är och skiter fullständigt i alla killar.

 

Den som lever får se.

Minns du den här dagen för två år sedan? Den sjunde januari 2011. 

 

Det gör jag.

Idag har jag varit ledig, för andra gången sedan jag kom hit. Spenderade dagen i backen med födelsedagstösen Linn och hade det så trevligt så trevligt. Stannade också till lite på jobbet och tjötade med kollegisarna innan jag däckade i sängen någon timme. Det är inte först jag är ledig och kan slappna av som jag känner hur trött jag egentligen är, hur sliten min kropp är. Borde egentligen gå och lägga mig redan nu och sedan sova natten ut, men det känns inte så party. 

 

Party blir det kanske ikväll förresten. Hoppas.

 

 

Igår var det dags för fest i Bagdad igen och jag var på plats. En rejäl grogg och ett par fishar så var man på banan. Djupa disskusioner och glada skratt, hundskall och framtidsplaner. Det var en bra kväll.

 

Idag knegade vi på som vanligt och jag skar av halva fingertoppen på ett kassaskåp. Även om såret inte var så farligt egentligen och jag inte är känslig mot blod så blev jag så skärrad att jag nästan svimmade. Jävligt otäckt faktiskt. Hämtade mig i alla fall efter ett tag och kunde återvända till arbetet, omplåstrad och grann.

 

Imorgon kör vi en repris av dagens pass (förhoppningsvis minus skadan) och köttar på från 14.00. Sen väntar after ski och nattklubb, as usual. 

 

Såndant är livet här i Branäs. Vi jobbar tills vi knappt kan står och dricker alkohol när tillfälle ges, även om det är ett dåligt sådant.

 

Var hälsade mina vänner.

Sitter på sängen och äter choklad just nu. Inte så mycket för att jag är sugen eller så, utan mer för att det förgyller en ledig stund som denna. Jag börjar nämligen jobba klockan två, och innan dess vill man ju chilla gärnet.

 

På tal om jobb så höll vi igång till tre-isch igår. Stängde nattklubben klockan ett och sen skrubbade vi gärnet för att få gå hem å sova nån gång. Det var i övrigt en ganska lugn kväll, vilket var ganska tydligt då jag inte tyckte jag jobbat så länge fast jag jobbade lite mer än 12 timmar. 

 

Jag fick två telefonnummer också. Istället för signatur på kvittot alltså. Sparade dock inget. Kanske gör det nästa gång. Hoppas jag vill det.

 

Idag köttar vi på i vanlig ordning med after ski och nattklubb, lär bli hetsigt. Men kul. Och jobbigt. Och ont i fötterna.

 

Mina jävla fötter alltså. Inte Guds gåva till mänskligheten.

Den här julen har varit väldigt olik alla mina tidgare jular. Jag har knappt firat något alls, inte sett på Kalle eller ens hållit reda på dagarna. Den har mest bestått av jobb, jobb och åter jobb. Hann dock träffa familjen lite, få julklappar och äta godis ur julgrottan. Har dessutom haft jävligt roligt, både på jobbet och på sidan om, så att jag missade den sedvanliga julen gör faktiskt inte så mycket. Fast jag saknar ju släkten och alla gullisar där hemma, såklart.

 

I fredags hade vi företagsdag och personalfest. Knatade runt på anläggningen med div. okänt folk och dinerade senare med ett härligt gäng pojkar, både kända och okända. Vet inte när jag skrattade så mycket sist, eller blev så full så snabbt. Däckade redan innan midnatt i Bagdad. Bra kväll.

 

Igår körde jag en långpanna på över 16 timmar och är således rätt trött idag. Mina fötter värken och hjärnan är sirap. Men kul var det, som sagt. Mycket fylla och lagom med kaos.

 

Idag börjar jag inte förrän vid fem så jag ska passa på att dega lite. Och tvätta, om maskinjäveln blir ledig någon gång.

 

 

 

 

Vanligtvis är vi fyra. Det har vi liksom alltid varit - från vaggan till graven. Nu är det dock så att 50% valt att bosätta sig på andra sidan jorden. What to do liksom? Jo. Man gör det bästa av situationen.

 

Sara kom hit och vi drack drinkar. Cosmos, screaming orgasmer och brinnande shottar. Vi drack och tjötade. Om livet och alla dess oviktigheter. När klockan passerat tolv rörde vi oss vidare in till stan. Varför? Varför inte tänkte vi. Efter lite otåligt köande entrade vi Harrys. Lite barhäng. Lite dans. Lite prat med kända och okända. Lite mer bar och lite mer dans. Boom. Lamporna tänds och det var dags att gå hem.

Med storebror under armen ringde vi en taxi och gick vidare mot kebabtorget. Standard. Lite mer prat med kände och okända. Sen åkte vi hem. Tre slagna Såguddenhjältar återvände hem, åt upp sin mat under tysnad och kröp ner under täcket.

 

Det mina vänner. Det är vad jag kallar en perfekt utekväll. Inga konstigheter, bara en kär vän och lite alkohol.

I natt drömde jag att jag var tillbaka. Tillbaka i den bästa av världar, på den platsen och bland de människor som som en gång i tiden var allt för mig. Mitt liv och vem jag var.

 

Den här gången var saker dock lite annorlunda. Pappa var med, det var som vanligt, men även farfar hande letat sig in i det hela. Antalgligen var det just det som gjorde hela läget så förvirrad och katastrofalt. Vad var det då som hände? Jo, mina skidor försvann.

 

För er som inte har varit eller är med i leken ska jag ge er en liten bild av hur det ser ut.

 

Det är kallt. Det snöar lite. Klockan närmar sig första start och alla åkare plus team börjar samlas kring starthuset. Det ligger saker över allt, i ett städat kaos. Alla fäder/tränare/andra duktiga gubbar samtalr friskt medan åkarna springer upp och ner i backen för att värma sina ännu rätt kalla och stela kroppar. Föråkaren ger sig iväg. Pulsen stiger och ytterkläderna åker av. Uppvärmningen blir allt mer intensiv. Några åkare kvar innan det är dags. Av med den sista jackan. Pjäxorna skrapas fria från snö och klickas kraftfullt med ordentligt fast i bindningarna. Pulsen stiger ytteligare. Klapp på axeln och lycka till. Klapp på låren och skidorna smäller i snön. "Nummer 122, 10 sekunder". "Fem, fyra, tre...." och iväg. Tiden är din. Bästa och värsta tiden på dagen. Lycka. Frihet. Adrenalin och koncentration. Vinst eller förlust, flipp eller flopp. Allt handlar om dom små misstagen och de avgörande hundradelarna. Allt avgörs på hundradelen av en sekund.

 

Förstår ni? Känner ni? Jag känner. Å vad jag känner.

 

Hur som helst. Det ordnade kaoset jag nämnde var inte alls så ordnat och mina skidor försvann. Mina skidor försvann och det blev ingen start för nummer 122. Jag skulle alltså gära comeback och farfar, som absolut inte ska finnas på start, hade förlagt mina skidor. Dessutom kom jag på att jag hade glömt att besiktiga banan, vafan?

 

Trots strulet och besvikelsen över icke-starten var jag lycklig när jag vaknade. Lycklig för att jag fick uppleva det jag en gång älskade mest på hela jorden igen, lycklig för att jag fick vara den jag en gång var igen.

 

Det spelar ingen roll att det nu var rätt många år sedan jag slutade. Jag försälskade mig i en sport som jag alltid kommer älska. En sport lik ingen annan med utövare som inga andra. Helevete vad jag ångrar mig ibland.

Att vakna sådär lagom bakis efter en utekväll i sann Öviks-anda (typ det dräggigaste man kan tänka sig). Att gå på ishockey i en rätt tom men ändå ganska full lya. Att laga middag tillsammans med vänner och sedan äta tills man spricker, innan man äter lite mer och ärligt talat vill spy lagom till filmens slut. Att springa till bilen eftersom det finns mer ligister här än i Magaluf. Att krypa ner i onepiecen och invänta ett samtal från partybror.

 

Mer Övik än så bli det inte. Mer lördag på hemmavis finns inte. Inget fel i det, absolut inte, men det känns som om jag kan det här nu.