Hemma och borta och hemma igen.
Är hemma igen efter ett par fantastiska veckor på västkusten med bättre människor. Gick omkring i en bubbla som bestod av 85% semester och 15% jobb. Ungefär. Har ätit fisk och skaldjur i massor och druckit ännu mer bubbel. Vad mer kan man begära? Kärlek i en fin vän kanske, och det hade jag också. I min sambo.
Nudå? Flyttar på söndag. Söderut igen, men denna gång till Göteborg. Ska tydligen börja plugga. Knas.
Men trots allt det fina och roliga och spännande som händer kan jag inte bli hel. Jag kan inte slappna av och låta livet ta mig med storm. Varför? För att han fattas mig och jag börjar tro att det alltid kommer hålla mig tillbaka.
Dåtidens snart är mitt nu.
Alla pratar om att flyga fritt. Att flyga med sina egna vingar.
Allt jag vill är att landa. Att titta på mina vingar då och då, tycka att dom är vackra men inte använda dom för att jag är lycklig precis där jag är.
Och jag vet inte ens vad jag vill äta till lunch.
Det är så många beslut som måste fattas. Nu, igår och imorgon.
Idag är vi i början av augusti och jag ligger nerbäddad i en campingstuga i Tanumstrand.
Om en månad är vi i början av september och det ska bli så jävla spännande att se var jag ligger nerbäddad då.
Jag minns allra första gången som igår.
Fyra månader; så länge hade jag dig och så länge har jag saknat dig.
Du vet inte hur stort avtryck du gjort hos mig. Du vet inte hur svårt det är att glömma dig.
Jag måste glömma dig.
Jag faller och faller i något jag aldrig kan landa i.
..
Är bara trött. Trött på att det gnager; hela tiden varje dag. Trött på att önska och vilja och sakna.
Trött på att inte veta vad jag vill eller är på väg eller står medan folk omkring mig verkar veta exakt. Trött på frågor och trött på pressen. Beslut.
Trött på att plötsligt sakna något som tog slut för två år sedan men ändå är det enda riktiga, fina och vackra jag haft.
Trött på att behöva fundera över huruvida jag är lycklig eller ej när jag knappt vet hur man är det. Lycklig.
Trött på att ha något inom mig som byggs och byggs och sedan faller när jag minst anar det.
Trött. Inifrån och ut.
Alla vet att plåster faller av.
Det går bättre nu. Tänker inte lika mycket på dig alls. Saknar dig inte lika ofta. Men, när jag väl gör det är det precis som förut. Det gör ont och jag ser ingen utväg. Ser inget sätt att glömma och gå vidare, ser ingen annan än du.
Men det är lättare. Det är lättare för att du är omöjligt många mil bort och jag lever ett liv du aldrig lämnar spår i. Ett liv jag slipper påminnas om dig.
Det är lättare men ändå är det så jävla svårt.
Det är svårt att lämna något som aldrig hann bli.
Never an end.
Och nu. Här.
Helvete vad jag saknar honom.
Never an end.
Och nu. Här.
Helvete vad jag saknar honom.
100 mil från allt.
Längtar hem. Behöver hem.
Behöver Julia, Maja, Josefine, Sara och Malin. Behöver mamma och pappa och bror. Behöver min säng och gatorna jag kan för väl och svurit så många gånger över. Behöver människor som känner mig och som jag känner tillbaka så jävla väl att ingen behöver göra sig till.
Behöver den enda stabilitet jag någonsin haft.
Rena rama.
Grät i 1,5 km. Inte i närheten av hur mkt jag saknade dig ikväll.
Ditt leende.
Din famn.
Din
Din doft.
Verkligheten.
Som en kniv i bröstet.
Allt det vi en gång hade är borta. Historia. Avslutat.
Du har någon ny och det känns så fel.
Tunga moln.
Kastade ur mig allt. Skrek och grät. Hulkade mot din axel och andades in din lukt som om det vore sista gången. Fick ligga i dina armar och känna hur du höll mig hårdare och tätare än någonsin. Fick vara med dig igen, ibland som förr.
Men det är inte som förut längre. Du finns inte i mitt liv på samma sätt och det kommer du nog aldrig göra igen heller. Frågade dig hur jag skulle kunna gå vidare, släppa och glömma. Du visste inte, och inte jag heller. Det gör jag fortfarande inte.
Kom hem och tänkte att kanske blir det lättare nu, kanske var det precis den där urladdningen jag behövde. Men ändå måste det saknas något. Det där som kan få mig att förstå, som kan få mig att inse att det är över. Det där som aldrig började. För det gör så jävla ont när det dyker upp. Ditt namn. En bild. Jag klarar det helt enkelt inte.
Jag vet att du bryr dig. Jag vet att du tycker om mig. Jag vet att du trivs i mitt sällskap och att du vill hålla kontakten. Men. Det räcker fan inte.
Jag behöver få älska dig på ett sätt som du aldrig blivit älskad förut.
Och bli älskad tillbaka.
Får inte nog.
Det finns en kvinna.
En kvinna jag tidigare hyllat i denna blogg. En kvinna vars skratt kan väcka de döda och få de levande att vilja dö. Av lycka alltså, tro inget annat. Hon är också en kvinna som på senare tid bytt karriär, boplats och antagligen underkläder i det tempot att man inte hinner med. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att vi sällan befunnit oss på samma plats längre än avstådet mellan citronetterna i Nolaskolans lunchmeny, men det är en annan femma.
Hur som helst så är det få som skriver på det sätt som hon gör. Så flytande. Så gripande. Så humoristiskt och gravallvarligt på samma gång. Om jag fick önska något av henne är det att 1) hon fortsätter blogga i all evighet, 2) att hon blir författare och fullkomligt spyr ut böcker som sedan kan samlas i min framtida bokhylla och 3,) att hon ger liv åt barn vars personlighet kommer bli lika fantastisk som hennes och att de kommer förändra, eller förbättra, världen precis som hon gör.
Men egentligen finns det bara en sak jag önskar allra mest.
Att vi, efter månader av väntan, kan styra våra kosor och samma håll och träffas över en kopp kaffe. Eller ännu hellre, ett glas vin.
Hon heter Ida Sannsell och jävlar vad hon är grann.
Och det växte i takten du försvann.
Vanligtvis är det just sånt här som får mig att skriva. Rad efter rad kastar jag ur mig livet och hela själen, men inte ikväll. Känner mig bara tom. Tom på känslor och tom på ord. Är tröttare än tröttast men vill inte sova. Vill inte lägga mig och lyssna på tystaden och låta tankarna ta över mig. Vill inte tänka. Inte på hur jag mår, inte på hur jag mått eller hur jag kommer att må. Vill bara glömma hela min existens och falla i någon slags dvala. Tomt och tyst, men utan några som helst tankar och känslor.
Jag vet inte varför det tar på mig så hårt, för det borde det verkligen inte göra. Man kan inte sakna något som aldrig fanns. Men likt förbannat är det exakt vad jag gör. Hela jävla tiden.
Thinking of.
Sitter på golvet i mitt rum iförd klackskor. Känner mig kvinnlig. Anledningen är att jag övar inför pappas 50-årspartaj på lördag, då måste man vara fin. Och ska man vara fin får man lida pin, det har mamma sagt, och det innebär obekväma skor.
I övrigt, som inte alls är speciellt övrigt, är Maria i skrivande stund på väg hit. Hon, mitt lilla barn, åker alltså nattåg från Karlstad för att komma hit upp och bartenda. Och mysa med mig så klart. Längtar så tills jag får hämta henne och ta hem henne hit, bädda ner henne och klappa henne på huvudet. Eller får hon klappa mig på huvudet. Fast egentligen behöver vi nog det båda två. Sårade som vi är, på ett eller annat sätt.
Har klippt burret idag, och lunchat hos mina farföräldrar. Dom var sig lika, vilket är skönt. Sprang redan runt på stan med Gabbi och letade outfit till samma tillställning som skorna ska gå på. Det gick bra, till slut. Tror jag i alla fall. Om jag inte känner mig som en korv, för det vill jag inte. Sen kom syster Sara och gjorde oss sällskap innan jag åkte hem och bäddade ute i stugan. Det var trevligt.
Trevligt är det också att jag fick ett lår idag. Bästa låret i världen. Men det kan vi ta en annan gång.
Omöjligt.
Ska ha sökt skola om en vecka. Känns som ett skämt. Har ingen aning om vad jag vill ägna mitt liv åt, eller ens var jag vill ägna mitt liv. Mamma och pappa tycker tydligen att det är brådis. Börjar bli gammal osv. Jag tycker inte alls att jag är gammal. Måste nog säsonga ett år till.
Måste få vara ung och dum och säsongsfet lite längre.
Flytta hem och flytta bort.
Det är löjligt lite tid kvar nu och jag vet inte vad jag ska känna. På ett sätt ska det bli jävligt skönt att komma hem. Att skapa sig normala rutiner och äta normalt, sova normalt och träna normalt. Det ska bli skönt att komma hem till mor och far, till bror och alla andra som saknar mig. Och som jag saknar så klart. Det ska bli skönt att sova i min egen säng och lägga mina kläder i min egen byrå på mitt egna rum. Det ska bli skönt att gå runt i min stad, att kunna heja på folk man känner och knappt känner. Det är mycket som ska bli skönt. Men ändå kommer det suga.
Jag har skapat mig ett nytt liv här. Ett nytt liv med nya prioriteringar. Ett nytt liv med nya vänner, med en ny familj. Fattar inte hur jag ska kunna hantera allt det nya. Det som egentligen är det gamla. Att inte vakna av ett sms från Maria där hon frågar om vi ska äta frulle. Att inte gå till Brant's för att hälla i sig sodavatten i mängder. Att inte ta på sig svarta jeans och svarta strumpor, varje dag. Att inte träffa Erik. Att inte träffa Simon..
För det är ändå människorna jag kommer sakna mest. Mina människor. Dom fucking underbara idioterna som jag träffat varje dag i fyra månader.
Men det kommer en ny tid nu, en bra tid. Det vet jag.
And even worse when you are not.
Those beautiful nights.
Fick sluta tidigt idag. Minns inte när det hände sist. Kom hem och satte mig på muggen, kom in på mitt rum igen och hade ett missat samtal, och ett sms. Lego undrade om jag kunde ta puben, Någon hade fått migrän. Suckade och ringde upp. Simon hade redan tagit på sig det och var på väg från Syssle. Borde väl ha ringt upp honom och sagt att han skulle vända, men det gjorde jag inte. Kan inte ta på mig allt jämt. Måste lära mig att säga nej. Det har Otto sagt. Orkar inte heller. Är helt slut, både psykiskt och fysiskt. Min rygg cepar sig. Måste tänka. Måste rensa. Måste komma fram till vad fan jag ska göra av alltihop. Måste bestämma mig. Måste komma på ett sätt att gå vidare. Att släppa taget.
Jag är bara trött.
Trött.
Brevet.
"Vet du att du ler ibland när du sover? Ett stillsamt och ganska diskret, men ändå tydligt, leende.
I morse log du. Jag tittade på dig, på ditt ansikte som lystes upp av morgonsolen, och på ditt hår som lockades över huvudkudden. Jag tänkte att du var det vackraste jag sett. Där och då, sovandes och helt som du är. Vacker.
..."
