Kanske fanns det aldrig någon plan.
Jag försöker förstå. Försöker verkligen hitta en anledning. Men det går inte. Det finns ingen.
Jag vet inte varför du kom in i mitt liv. Jag vet inte varför jag skulle känna så jävla mycket för någon som sedan skulle försvinna. Jag vet inte varför jag skulle behöva gå sönder av känslor för någon som inte kände något alls.
För första gången i mitt liv kan jag inte förstå vad meningen var.
Not mine to have.
Drömde en väldig massa inatt. Först om honom. Han jag träffade i en folktom bar i mitt vinterparadis. Han som golvade mig med pick up-lines, den ena fyndigare än den andra. Han som kastade upp mig på en frysbox och bar in mig i det lökigaste rummet i ett tvättäkta säsongsboende. Han jag ringde 13 gånger en natt den nästföljade sommaren, när vi plötsligt var i samma stad igen. Han som var så fruktansvärd okomplicerad och gav mig allt jag behövde just då. Kanske den enda som fått en liten del av mitt hjärta utan att skada det alls.
Sedan om honom. Han jag blev ihopparad med en decemberkväll i landskapets håligaste håla. Han vars knä jag fick sitta i, arm jag fick somna på och frukostbord jag fick sitta vid, trots att vi knappt kände varandra. Men det gjorde inget. Han som älskade mig så som ingen annan gjort. Han som lärde mig att älska. Han som sårade mig men jag sårade mer.
Han som fick hela mitt hjärta och antagligen har halva kvar, och antagligen alltid kommer att ha.
1981-2013.
Sitter och tittar igenom gamla bilder som har samlats på min dator under åren. Minnen kryper sig på och med följer lite ångest. Men vad gör man? Man skrattar lite obekvämt och går vidare.
Tänkte i alla fall bjuda på en liten lista. Från början till slut.
Välkommen till mitt hjärta.
Och till sist.
Insikt.
Kanske är det nu det händer.
Kanske snart.
nu.
Nu släpper jag taget om det lilla jag hållit fast vid,
det lilla som dragit mig ner.
Det lilla som var allt.
Kanske vågar jag tro att tårarna är slut.
Kanske snart.
nu.
Kanske är det nu jag inser,
att det jag höll kvar vid,
det som betydde,
aldrig betytt något för dig.
Nu.
Bortom allt som är rimligt.
Om det inte varit uppenbart förut så är det det nu. Jag har totalt tappat all förmåga att hantera alkohol. Hade en klapp-kalas-kväll i fredags där i princip allt är svart efter klockan elva. Ringde OCH sms:ade mina farföräldrar (anledning oklar), drack järn fast jag slutat med det för länge sen, beställde in bubbel 20 i tre och var lös. Jättelös och värdelös. Minns inget av det här. INGET. Är fortfarande bakis. Fast det förtjänar jag nog.
Herregud. Dags att lägga ner den verksamheten.
Jag ägnade dagar åt det som är ingenting nu.
Har spenderat mestadelen av dagen med nyfunnen vän i stan. En norrlänning dessutom, det känns ju alltid lite extra tryggt. Vi letade klänning till kalas och fikade, köpte mössa och strumpbyxor. Vi pratade om hjärtan och hon berättade hur hennes nyligen gått sönder på det mest brutala sätt. Insåg på nytt att kärlek är skit och att stenhjärtat är min enda vän. Eller rättare sagt. Kärlek finns inte. Inte på riktigt. I min värld i alla fall.
Livet är vackert hörni.
Ett farväl. Mitt farväl.
Kungen hade beskrivit det som att vända blad. Jag däremot, väljer att riva ut hela sidan. Inte för att kasta den, men för att varsamt, men bestämt, vika ihop den och gömma den på en plats jag sällan besöker. Snubblar över.
Det har helt enkelt blivit för jobbigt, det där med att snubbla. Det kan vara vid frukostbordet, på bussen på väg till skolan, eller mitt i en film jag sett förut. Jag vill inte kastas tillbaka i tankarna eller känslorna, inte låta det som var då ta över det som är nu. Jag måste få tid att glömma och gå vidare, utan att bli påmind och återigen uppriven. Jag måste få gå vidare för att såsmåning om kunna göra allt på nytt. Kunna öppna mitt hjärta.
Vad det dig beträffar hoppas jag att du kan göra detsamma. Inte att du kan gå vidare, för det vet jag att du gjort sedan länge, men att du vågar vara sann mot dig själv och ditt hjärta. Jag vill att du ska tillåta dig själv att känna. Att du, kanske för första gången i ditt liv, ska våga anförtro dig åt och någon och lägga ditt liv i dennes händer. Låta någon annan bära dig. Låta någon annan älska dig.
Det är inte för min skull jag önskar detta, utan för din. För jag lovar dig. Livet blir så mycket vackrare när man vågar älska. När man vågar släppa taget och falla rakt in i hjärtat på någon annan.
Du behöver någon. Precis som jag.
Självklart finns du kvar i min bok ändå. Som vän. Men från och med nu begraver jag alla tankar om att det någonsin skulle kunna bli något annat.
Från och med nu, är Vi bara
Jag, och du.
Men nu ska du gråta. Gråta som du aldrig förr. Det är okej. Det kommer bli bra.
Och nu min vän, nu börjar resan.
Vi ska läka ditt hjärta och du ska få se,
Att lyckan finns där. Att den kommer tillbaka.
Nu börjar resan.
Tillbaka till det du förtjänar.
En gång för alltid.
Det har gått år sedan vi tog slut. Sedan vi blev du och jag. Sedan du blev någon annan och jag aldrig mig lik igen. Men ändå, fortfarande, kan jag vakna en morgon och sakna dig så förskräckligt. Nästan panikslagen av tanken att du aldrig kommer hålla mig igen. Som du gjorde då. Ledsen enda in i hjärtat för att allt gick så jävla fort och vi aldrig fick veta hur det kunnat bli.
Imorse var en sådan morgon. Jag drömde om dig. Om oss. Hörde dina ord och kände din beröring. Du drog min nära och vi flätades samman så naturligt, så lätt. Du kysste mig på pannan precis som du alltid gjorde, och stök mig över huvudet som, precis som alltid, låg mot ditt bröst.
Sen vaknade jag och du var inte där. Precis som du aldrig är. Precis som jag såg till att det blev.
Fan fan fan.
Hur kan man älska någon så jävla mycket och sedan inte alls?
Det kan man inte. Den försvinner aldrig helt.
Kärleken.
Ett av en miljon.
Resultatet från första tentan kom i fredags. Jag hade glömt min kod så kunde inte avgöra vilket resultat som var mitt. Den med kod 36 hade sju poäng kvar till godkänt, tänkte att det var jag. Övertygade mig själv att jag inte hade klarat det. Egentligen visste jag att det omöjligt kunde vara så, det hade gått ganska bra tyckte jag ju.
Jag hade kod 35. Sex poäng från alla rätt. Kan andas ut och må bra över att jag kan lita på mig själv. Att jag kan. Att jag faktiskt har lite hjärna kvar.
Det känns skönt. Nu kan jag fortsätta. Bara fem år kvar.
I listform.
Efter mina första veckor i Göteborg har jag kommit fram till följande:
- Att plugga på universitet är inte alls så konstigt eller skrämmande som man kan tro. Sanningen är den är att det, hittills, är precis som på gymnasiet förutom att lärarna skiter i vad man heter och att man inte behöver vara där så ofta. Ganska skönt tycker jag.
- Man hinner glömma mycket när man tar ett år ledigt från skolan..
- MEN, det året var det bästa ever och jag ångrar det inte en sekund.
- Jag behöver en pojkvän eller en hund. Jag behöver någon att lägga min ganska överflödiga fritid och kärlek på. Maria tycker inte att jag ska skaffa hund för att det är så dyrt, jag tycker att jag borde för att det är så mycket lättare. Smack bara så har man en kompis som älskar en villkorslöst no matter what.
- Jag kan inte leva utan snö. Nej jag vet att det är för tidigt för sånt men jag DÖR av tanken att ha vinter, kallt men sakna snö. Meningen med liksom?
- Jag ska må bra dom här fem åren. Leva och suga musten av storstan, träffa multum med nytt folk och skaffa mig en fantastisk utbildning. Men. Sen ska jag norrut igen. Tillbaka till mina rötter och leva ett lyckligt lev med en livlig familj bland fjäll och bländande natur och stillhet.
Tårtäckta kottar och brutet barr.
Idag har jag varit i skogen. Gått på okända stigar i glittrande solsken.
Jag lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka i flera kilometer. Satte mig ner på en klippa och bara satt, blev så fruktansvärt tagen. Hans liv, hans sätt att berätta. Hans ärlighet.
Kunde inte sluta tänka på det, det slutgiltiga. Livet och döden. Så slupmässigt brutalt. Så orättvist och obegripligt. Så..
När berättelsen tystnat var det bara flimmer. Stunder med, och bilder på, alla som jag träffat i mitt liv tog över mitt sinne. Alla som jag älskat. Dem jag förlorat eller är livrädd att förlora.
Jag vill tycka att livet är vackert, att det är en gåva. Men idag var en sådan dag jag ifrågasatte hela existensen.
Smärtan. Jag kommer aldrig klara det.
Septum.
Äh. Vi skiter i allt. Vi låtsas som om allt var inget och glömmer varandra i takt med att livet stegar fram.
Från och med nu och framåt.
Aldrig bakåt igen.
Och hundarna var tysta nu.
I ljuset av en sommarförmiddag vaknade jag
bredvid dig, i ett rum som var nytt i en stad som var känd
Du sov - lungt och fridfullt, bekymmerslöst och rofyllt
Ditt hår
Så ljust av solen, så lockigt av livet
likt en blomma
Det låg över kudden så lätt.
En lätt hand över din panna,
ville inte väcka dig.
Slöt mina ögon på nytt och tänkte,
Det här glömmer jag aldrig.
S-latte och smutsiga skjortor.
Och just i detta nu, mitt i tentapluggets värsta hets, vill jag bara knega knega knega. Knalla ner från Siggebyn in i restaurangen via lastbryggan och äta p-mat tillsammans med världens suraste diskare och man. Mingla in på Brant's under lunchkaoset och höra Eriks klapprande steg komma stax efter. Spilla vin på en kärring och gå in på toaletten och gråta en skvätt för att det är det värsta som kan hände på en redan dålig dag. Mysöppna lodgen och tända 890 värmeljus och kasta sur ved på Brasan. Puttes brasa. Städa en falken-dränkt bar efter nattklubb som egentligen är en p-fest. Knega after beach i trettiogradigt solsken och titta på Världens lyckligaste kille. Svära och frästa när kamelerna bongar 11 starto och 8 mojito samtidigt men inte hämta skiten så ölen står och blir ledsen.
Jag saknar Otto. Jag saknar Kristian och Anton. Jag saknar Erik och Simon och Jossan och Petter. Jag saknar Måns och Carro och Jasmine och Emil. Jag saknar Sara och Louise. Jag saknar Henkes "det är gött det är gött" och Freddans obekväma sätt att vara, het räksoppa och pepsi max-malibu i kaffekopp. Jag saknar Staffan och Kjell.
Jag saknar Maria.
Just nu saknar jag allt allt det fina med att jobba restaurang och allt det jävliga. Saknar att göra något som jag vet att jag kan, hur man gör utan och innan.
Fucking underbara liv. Kommer vi ses igen?
Det kommer aldrig va över för mig.
Jag körde och du satt bredvid. Vi lyssnade på min skiva. Jag frågade dig något men fick inget svar. Mina ögon lämnade vägen och hamnade istället på dig. Dina ögon var slutna och jag förstod att du hade somnat. Det var något så otroligt fridfullt med dig i det ögonblicket. Caroline Perez version av "Utan dina andetag" gick igång och det kändes som om luften gick ur mig. Jag tittade på dig igen.
Jag tittade på dig och trodde att jag skulle gå sönder totalt. Jag kände en sån kärlek till dig i det ögonblicket. Jag hade aldrig trott att man kunde känna så för någon. Att man kunde bli så tagen, uppslukad och totalt golvad.
Jag älskade dig. Jag älskade dig på ett sätt som jag aldrig älskat någon förut. Där och då, bakom ratten, någonstans söder om min hemstad.
All my strength has gone away.
Fan fan fan fan.
Kan inte hamna där igen. Får inte hamna där igen.
Tre sekunder från att gå sönder. Igen.
Någonstans mellan sju och åtta.
I tonerna av det förgånga. I en stad som är ny och orörd.
Ännu inte skadad eller smutsig av misstag, ännu inte fuktig av tårar.
Låter melodin skölja över min inte lika tomma insida som senaste gången jag gjorde detsamma, då i en stad föralltid ärrad. Vet att jag driver mig ner och längre än så, till en plats där allt är för svårt och för stort och för vasst.
Fortsätter fast det svider.
Fan vad jag saknar det som aldrig hann bli.
Tumör.
Bedövad. Så känner jag mig. Stum i hjärtat för att gapet är för stort. Mellanrummet mellan känslor. Det som var och det som kan bli, det som jag inte har någon aning om och omöjligt kan förutspå.
Jag förstod dig aldrig då. Det gör jag fortfarande inte. Men jag känner dig, någonstans på ett plan fyllt av känslokaos och orosmoln, trasiga tårar och värkar som alltid är starkare när man inte orkar. Jag har dig liksom någonstans i det omedvetna. I det som växt och växt sedan dagen jag träffade dig. Dina ord. Din doft. Ditt sätt att vara. Mitt huvud mot ditt bröst och mina förtvivlade, och trasiga, tårar mot din hals.
Vi är inte länge. Precis som vi aldrig varit.
Men du växer och växer. Okontrollebart och difust.
Det var aldrig meningen att jag inte skulle förstå.
Kalla mig drottning av Självplågeri
Kalla mig drottning av Självplågeri
en vilsen själ som tar smärtan hellre än lyckan
Se hur jag famlar i mörkret efter något som inte finns
En gång fanns,
som kommer aldrig igen.
Hör hur jag ber om chans efter chans,
Fast alla våra broar sedan länge brunnit
och vägen vi vandrat växt till obefintlighet
Låt mig riva upp sår precis som jag gjorde då
När allt egentligen var bra och huden slät.
Kalla mig drottning av Självplågeri,
Hon som är förlorad i drömmen om något hon aldrig kommer bli.
