ericalund

Du la handen på mitt bröst och sa att mitt hjärta slog hårt. Jag trodde att det skulle explodera. Du drog mig intill dig och tryckte mig hårt mot din kropp. Hjärtslagen bara ökade. Snabbare och snabbare. Hårdare och hårdare.

Jag såg dig i ögonen och sa att det var ditt fel.

 

 

Ett svagt ögonblick och jag föll dit.

 

Jag klarar inte det här. 

Inte en gång till.

 

 

En stor cocktail av ångest. Det är vad som rymmer mig just nu. Tentaångest. Blödande hjärta-ångest. Åka hemifrån-ångest. Tjockångest. Framtidsångest. Ångest över ångesten-ångest. Lyssnar på Lana också. Som om det skulle förminska ångesten. Ha ha. 

 

Jävligt konstigt ord förresten. Har aldrig tänkt på förut. 

 

Om en vecka är jag i Branäs. Hos Maria. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar. Vi ska äta äggfrukost, gå morgonpromenad, åka skidor på snön som inte finns och äta plankstek på Ladan. Sen ska vi ligga sida vid sida och lyssna på Ron Pope, kanske gråta lite och lösa varandras problem. Och dricka vin såklart. Dricker alltid vin bäst med henne. Och mest. Fan va fint.

 

 

 

I varje rörelse, ord och tanke. Du borde vara här. 

Du fattas mig och snart fattas jag. 

Tillbaka på flickrummet. Det känns bra. Jag har kommit till ro och njuter verkligen av att vara hemma, med familjen och vännerna. Men samtidigt känns det lite svårare nu. Plötsligt är jag nära dom tankar och känslor som vräkt över mig hela hösten, och allt blir så mycket mer påtagligt. 

 

Men du har sagt hejdå. Nu hörs vi inte mer. Ha det bra.

 

Men det är inte slut. Det kan inte vara slut här. Nu vet jag att du är precis som jag och att även om du har ett ni så kommer vi alltid vara vi. 

 

 

 

 

Det är inte slut här men nu är det upp till dig att bestämma när det börjar. 

Igen.

December. Lussekatter, snö, tända ljus. Och årsdagar. Viktiga datum som förändrat mitt liv, vissa mer än andra. Igår var ett, fyllt med glädje, och på onsdag ett annat. Ett som både är glädje och sorg. Kärlek och smärta. Det känns vemodigt precis som varje år, men ändå känns allt lite annorlunda denna gång. Förra året hade jag  precis kommit till Branäs och var så tagen av allt det nya så jag inte hann tänka, men nu har jag tänkt på det här för länge för att glömma. Måste ventilera. Måste få dela med min av mina tankar till den enda personen som kan förstå. Som förstod.

 

På fredag åker jag hem och det känns hur peppigt som helst. Ska bara mysa, umågs med familj och vänner och njuta. Fira jul och äta skinka i mängder. Och äntligen äntligen få en riktig övikskväll med mina bästa älskade öviksvänner igen. Dör av längtan.

Ibland tror jag att det inte är över. Idag vet jag att det inte är det. 

Idag har jag fått mina tänder polerade och lagat en jättelyskig lunch bestående av kyckling, rotfrukter och kokade rödbetor. Jag har även sovit mitt på dagen och varit på ett jättejobbigt trx-pass. En ganska bra dag ändå.

 

Nu sitter jag i soffan och skriver om salivkörtlar. Det är ganska intressant men min hjärna är lite för trött för att ta in allt. Har en megatjock bok på engelska som innehåller massa svåra kliniska ord, och en artikel med jättetråkig layout.

 

I övrigt så tror jag att jag håller på att bli sjuk. Har ont i halsen och hade inte alls någon energi på gymmet. Men, jag blir aldrig sjuk. Det är bara att kriga sig igenom alla sympton och övertala kroppen att det går över. Funkar varje gång.

 

 

Min förra chef sa till mig att jag måste bli bättre på att säga nej. Det har jag inte blivit.

 

Har mini-tenta imorgon och riktig tenta på fredag, rätt mycket plugg och längre dagar i skolan än vanligt. Bestämde mig därför för att avsäga mig jobb denna vecka och bara fokusera på skolan. Det är inte det att jag inte hinner, för det gör jag, men att komma hem efter ett-två när man ska upp till skolan nästa morgon är inte speciellt lämpligt. I alla fall inte sista veckan av en kurs. 

 

Men ja. Här sitter jag med ett kvällspass inbokat. Det var kris och dom frågade om jag kunde hoppa in. Vem är jag att säga nej då? Händer liksom inte. Men ska försöka få gå tidigt i alla fall. Så tidigt man nu kan gå när man jobbar restaruang. 

 

Så nej Otto. Jag kan fortfarande inte säga nej. Och antagligen kommer det bli min undergång.

Jävlar vilken dag igår hörni. Tanken var att jag skulle börja jobba vid fyra men stämplade istället in vid tolv. Klev upp redan vid åtta för att plugga, vilket jag gjorde ett tag innan hela kroppen sa ifrån och jag hamnade på soffan istället.

 

Väl på jobbet var det väl som vanligt ungefär. Förutom att det var ovanligt mycket VIP (kändisar jao) och en stammis som blev besvärlig och tillslut blev utslängd. Kom inte hem förrän närmare halv tre och jevlar vad trött jag var. Var liksom fysiskt utmattad i nyckelbenen. När är man ens det? Hm. 

 

Idag är det återigen plugg på schemat. Lär vara det varje dag kommande vecka. Tenta på fredag. Känner mig inte alls förberedd. Jag läser och skriver och skriver och läser men det är liksom inget som går in i hjärnan. Det går bara från öga till händer till papper och stannar där. Men men. Det kanske löser sig ändå. Som Anja sa, varför skulle man inte klara det här när man klarat allt annat? Vet inte. Men har inte självfortroende på samma sätt längre. Men pallar ingen omtenta. Så jag får helt enkelt fixa det här nu.

 

Annars då. Har grattat pappa på Farsdag och fick klump i halsen. Saknar och längtar och vill hem nu nu nu nu nu. Hem och samla kraft. Hem och bli stark. Hem och bli mig själv igen.

Känner mig lite nere. Vet inte riktigt varför. 

 

Borde plugga men orkar inte. Finner ingen ro till att sätta mig ner och fokusera. Inte heller till att lägga mig på soffan och slå på tv:n. Borde gå ut och springa. Det vore skönt. Springa ifrån allt. 

 

Vill nog helst av allt springa hem. Hem till mamma och pappa och övik och allt. Hem till tryggheten och glädjen. Hem till mig. För även om jag bott in mig här, och trivs jättebra, så kan jag inte kalla det för hem. Man brukar säga att är hem där hjärtat är. Och mitt hjärta är inte här. Det har varit lite skönt på ett sätt, men nu saknar jag det.

 

Vill bara hitta det som saknas och finna lyckan i livet igen. Just nu flyter jag bara med och det börjar bli tröttsamt. Jag är inte en sån som flyter med. Det har jag aldrig varit.

Har haft finbesök i helgen. Det var fantastiskt men nu är jag slut. Trött. Fortfarande bakfull. Är jätteosugen på att jobba också. Vill lägga mig i sängen och sova tills jag vaknar. Men måste plugga. Dö tentapluggsdöden.

 

Vaknade helt kallsvettig imorse. Drömde jobbigaste, och verkligaste, drömmen på länge. Vet inte varför jag fallit tillbaka dit, det har ju gått så lång tid. Det har hänt så mycket. Men ändå. Ändå tänker jag på det. Mer och mer. Vad hände igentligen? När sa vi hejdå för att inte säga hej igen? När slutade vi vara vi efter vi funnit varandra igen? När gick vi från att vara det viktigaste i varandras liv till att inte behöva veta av varandra alls?

 

Jag skrev mycket under den tiden och såhär i efterhand önskar jag att jag hade låtit dig läsa. Inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något, men du hade i alla fall vetat. Du hade vetat exakt vad som rörde sig i mitt huvud 00.47 den kvällen. Den kvällen som var ännu en kväll utan dig.

 

Jag hatar cancer. 

Jag hatar att det har fått ta så många liv. Inte bara de liv som besegrats av det, utan även alla liv runt omkring.

Jag hatar att man som människa, trots all jävla vetskap och medicin, fortfarande inte kan bota många fall.

Jag hatar att det är så vanligt. Jag hatar att det är så vanligt att vi varje år ägnar en hel månad åt det, för att det inte räcker. För att vi inte är där än. För att vi inte leder kampen. 

Jag hatar tanken på att mina nära kan drabbas. När som helst. 

Jag hatar tanken på att någon kanske redan har drabbats utan att veta om det.

Jag hatar att människor måste leva i rädsla för att de har en gen man inte kan förhindra utveckligen av.

Jag hatar att min bästa vän har haft, har, det här som en del av sitt liv. 

Jag hatar att jag sitter här och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder, fast jag är en av dem som haft turen att komma undan. Min familj och släkt har kommit undan.

Jag hatar att det finns dom som har mer rätt att gråta men inte gör det, för att det skulle knäcka dem totalt.

 

Jag hatar att cancer har blivit en sådan central fråga i världen. I Sverige. 

Jag hatar cancer av hela mitt hjärta.

Hatar hatar hatar.

 

Jag hatar cancer men borde vara lycklig för att jag inte drabbats. Det är jag nog, men vad spelar det för roll?

Precis just nu måste en mamma säga farväl till sina barn, en man släppa taget om sin fru, en farmor se sitt barnbarn tyna bort och en kille förlora sin bästa vän. 

 

Just nu är det någon som dör, men hundratals som aldrig kommer känna att livet är detsamma igen.

 

 

 

 

 

 

Allt för många har förlorat allt. Det måste få ett slut.

Ikväll har jag har skänkt pengar. Det är inte mycket, det är inte lösningen. Men det är något litet i en kamp som jag hoppas är historia snart. En kamp som vi måste vinna.

En kamp vi måste vinna Nu.

 

Helt plötsligt är jag omgiven av 100% kattmänniskor. Det är så märkligt och inget jag är van vid. För mig har hundar alltid varit nummer ett. 

 

Jag minns när jag var liten, och då menar jag liten till storleken, och besökte en av mina mostrar. Jag visste vad som väntade direkt jag klivit in genom dörren; ett hög av stora, svarta och fantastiskt glada hundar skulle komma rusande emot mig. Så vad gör man i ett sådant läge när man är fyra äpplen hög och inte har så mycket att sätta emot? Jo, man kniper igen ögonen, grimaserar allt man kan och gör sig redo för smällen. Eller smäll och smäll, mer tre-fyra fuktiga hundtungor svepandes över ansiktet. Hur som helst så har hon alltid haft ett enormt djurintresse och fött upp hundar så länge jag kan minnas. Haft omgångar med små svarta yrväder kutandes genom huset och knagandet på tårna. Finns det ens något bättre än hundvalpar? Nej. Min andra moster har också alltid varit väldigt mycket för hundar. Hon gav mig premenurationer av Brukshundstidningen och tog med mig på utställningar. Mormor och morfar då? Jepp, hund. 

 

Min familj, däremot, blev med hund av en slump. Men det var den bästa slumpen i världen. Han var liten. Också mer till storleken än till åldern, och ganska osäker. Han kom i en stålbur med grön klädsel och var så söt. Han skulle bara stanna någån vecka men blev kvar föralltid.

Han blev min bästa vän. Och det är fortfarande så jag tänker på honom; som den bästa vännen man kan ha. Någon som ställer upp till ett tusen procent och aldrig, aldrig, aldrig sviker. Någon som tröstar när man är ledsen, piggar upp när man är nere och förlåter när man är dum. Gosar och myser, tar med en ut på promenad och finner glädje i det allra enklaste i livet. Någon som alltid finns. Alltid fanns. Fast även om han inte längre är med mig fysiskt så finns han alltid hos mig ändå. Det kommer han alltid att göra. Min Fredde, själsfrände och ögonsten.

 

Nu för tiden tänker jag knappt på annat än att bli med hund igen. Att åtre igen få en vän som alltid finns där. Inte en vän som kan ersätta min bästa vän, men en vän som kan bli minst lika bra. Det är inte det att jag känner mig ensam, men jag behöver den kärleken. Eller rättare sagt, jag behöver ha någon att ge den kärleken till. En liten, eller stor, lurvtuss att älska villkorslöst. Men jag måste vara realistisk och förstå att det inte är läge. Herregud, jag är förstaterminare och har ingen aning om vad som väntar framöver. Jag har ingen att lämna bort hen till när det tryter eller en passande bostad att lämna hen själv i när det krävs. Nej, just nu passar det inte. Men snart. Snart ska jag bli två igen.

 

Tillbaka till det här med katter. Jag har inget emot katter, absolut inte. Dom är jättevackra varelser och säkert jättebra vänner, men det går liksom inte att jämföra. Det är väl inte tanken att man ska göra det heller, men det hjälps liksom inte. I och för sig är katt lämpligare utifrån min livssituation, men jag ser inte att en katt ska bo i en etta man inte kan mingla ut ur när man vill heller. Det känns inte värdigt.

 

Och kattmänniskor då? Inget fel på dem heller. Verkligen inte. Men jag tycker det är lustigt hur tydligt det är. Att, antingen, så är man hund människa, eller så är man kattmänniska. Jag har till exempel svårt att se mig själv falla för en kattmänniska. Tror aldrig det har hänt. Nej, det har fan inte det. 

 

------

 

Tog en paus i det här inlägget för att se "Marley och jag" som passande nog gick på tv. Nu är den slut och jag med. Tårarna slutar aldrig rinna och syret når inte riktigt ner till lungorna.

 

Om ni inte sett den, se den. Det är precis vad det handlar om. Den säger precis vad jag försöker säga men inte riktigt kan. Det där som ett kattmänniska inte riktigt förstår. 

 

 

Unnar mig myshelg deluxe. Det enda jag vill göra är att mysa i soffan, tända ljus, plugga och träna. Inte träffa någon. Inte ens dricka vin. Jag har också bytt gymmet mot naturen de senaste fyra dagarna och bara sprungit dit vinden fört mig. Ibland blir det långt, ibland kort.

 

Lustigt det där. Har alltid hatat att springa, tyckt att det är pest och pina rakt igenom. Men nu känns det bara skönt och jag tror det är vad min kropp behöver. Att trötta ut mig styrkemässigt har aldrig varit några problem, det gör jag gärna, men just det här med att springa brukar alltid ta emot. Men men. Det går nog över snart igen, och jag är nog tillbaka på gymmet redan imorgon. Eller på måndag. 

 

Nu ska jag gå och hämta dyr gourmetpizza fast jag inte är hungrig alls. Det kan tyckas onödigt men jag ser det som en rolig aktivitet.