ericalund

Jag är blöt. Jag har cyklat i spöregn. Välkommen till Göteborg. Varför jag cyklade i spöregn? Jag skulle till tandläkaren. Det var mitt första besök efter mitt beslut att en dag själv vara den som står där i vita byxor och vapen i högsta hugg. Hur var det då? Jättetrevligt. Jag fick träffa en tandhygienist som hette Anna. Hon var glad och sprallig och nogrann i sitt arbete. Hon tog bra bilder på första försöket och skojade under tiden hon skrapade runt på mina tänder. Sen fick jag träffa Nils. Han berättade att han exade i december efter att ha läst på Sahlgrenska precis som jag. Han ville egentligen bli läkare men blev tandläkare istället. I efterhand är han nöjd och glad och tycker att det är kul. Dock så fick jag svaret "Nej." på frågan, "Tyckte du utbildningen var bra?". Men antagligen så syftade han på de första åren och det kändes lite lugnande. Jag tycker också att det är lite segt nu, att Nanmark är arogant och att det stundtals suger. Men det blir bättre, det är Nils ett lysande exempel på. 

 

Jag hade två små hål. Men dom har jag haft länge och jag är bra på att rengöra, så Anna tyckte att de får vara. De, Nils och Anna, bestämde också, precis som tidigare tandisar jag haft, att mina två mjölktänder får sitta kvar så länge de behagar. Sen, när dom har ramlat ut, får vi fundera på om vi ska sätta implantat eller om jag lika gärna kan vara utan. Jag vill nog vara utan. Känns lättast så. Dessutom har inte min mor heller några femmor i underkäken, det kan ju bli vår gemensamma grej. Aplasi. Fräsigt.

 

 

Jag längtar hem. Hem till Övik och hem till familjen. Hem till mina vänner som känner mig utan och innan, som följt mig på resan genom livet och är precis lika pantade som jag. Jag längtar till Olles och sjuka utekvällar där man träffar ett gamalt ragg eller finner ett nytt, dricker lite för mycket och röker på uteserveringen. Jag längtar efter att få vakna upp i mitt flickrum till ljudet av fågelkvitter, gå ut på altanen och låta solens tidiga strålar smeka mina bleka ben. Jag längtar efter att stoppa fötterna i ett par tofflor, öppna dörren och ropa "Jag går över till Julia!", eller "Jag går till Sara och Malin!", precis i samma sekund som dörren smäller igen bakom mig. Jag längtar efter att få gå och titta på fotboll på Skyttis, att åka båt ut till havet och grilla varje dag. 

 

Jag längtar efter allt jag en gång ville ifrån. Det jag ville lämna för att någonstans skulle det finnas något som var bättre. Kanske gjorde det också det, till en viss grad. Men i det stora hela, aldrig.

 

Jag längtar bara hem. Hem är tryggheten och glädjen, kärleken och hoppet. Hem är allt vad livet handlar om och det som är viktigt för mig. Hem till det som format mig till den jag är. Hem till det jag vill ska fortsätta forma mig för resten av livet.

 

Hem.

I helgen fick jag allt jag ville ha, allt jag saknat och allt jag behövt, av någon som jag faktiskt tycker om. Och vad gör jag? Beter mig som en skitstövel. Som en killle. Som det slemmigaste jävla äcklet ever. Varför? För att jag var full. Eller för att jag blev rädd. Jag fick omedveten panik över att någon ville ha mig, och på en sekund förvandlades jag till det självdestruktika jag som jag trodde hade dött. Jag trodde att hon var borta efter alla år av ånger, av tårar och frågor. Jag trodde aldrig att hon skulle komma tillbaka.

 

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer våga släppa in någon igen. Om jag någonsin kommer våga ta steget och falla rakt in i ögonblicket, eller om jag kommer fortsätta huvudet vinna över hjärtat. 

 

Kommer jag någonsin våga tro på att någon tycker om mig för att jag är jag, och våga tycka om tillbaka?

 

 

 

 

Vet ni vad. Jag tror inte det.

Det tystnade och solen kändes varm igen, men kroppen förblev tom. Smärtan lättade men jag förstod, 

Att hålet är precis lika stort som det alltid varit och jag måste vara beredd på att falla. 

Beredd på att ta smällen, när den än kommer. 

Jag sitter i loungen på Arlanda och inväntar mitt plan till Göteborg och verkligheten. Det är ganska lugnt här ikväll, det är jag och ett tiotal till, mest medelåldersmän. Antagligen är de precis som min far, resande i jobbet och alltid på väg. Själv tycker jag att den lilla dos resande jag får mellan Gbg och hem då och då är tillräckligt. Men ändå är det något med flygplatser som alltid lockat mig, spänningen och känslan av att det är en frizon mitt emellan två platser. Ingen hör hemma här, men alla är lika välkomna.

 

Veckan hemma har varit fantastisk i all sin enkelhet. Jag har myst med familjen, umgåtts med vänner och kramat om släkten. Jag har fått maten serverad, presenter av mina föräldrar och skrattat, mycket. Jag älskar Örnsköldsvik och för mig kommer det alltid att vara hemma - just nu är jag bara på utflykt.

 

Men det är inte bara vemodet att lämna hemmets trygga vrå som tynger mig nu, det är nog mer vetskapen av vad som väntar när jag landat nästa gång. Om lite mer än en vecka har jag tenta och jag är inte förberedd ett dugg. Varför? Motivationen finns inte, och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Jag tror verkligen att jag har valt rätt utbildning, men vägen till målet känns så jävla lång just nu. Allt det praktiska vi haft har känts jättebra, och kul, men resten.. Jag önskar att jag kunde känna mig inspirerad av det jag läser, älska att lära mig och se mer än text. Men det gör jag inte. Kanske är det bara en fas, kanske inte.

 

Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att det har lite med självförtroende att göra. Jag är inte den studiemotiverade människan jag en gång var, jag lär mig inte lika snabbt och jag har plötsligt inte lika höga krav på mig själv. Förut var det MVG som gällde, och oftast blev det också reslutatet, men nu verkar jag ha svårt att fixa G. Jag känner inte igen mig själv, och det känns så jävla skrämmande. Jag är ingen G-människa. Eller åtminstonde var jag inte det.

 

Nu är det sju minuter till boarding och jag borde packa ihop, dricka upp min juice och slänga tallriken med spår av potatischips. Här finns en buffé uppdukad, lite glädjande en kväll som denna.

 

Nu hoppas jag att planet inte försvinner och att livet känns lite lättare imorgon när jag vaknar. Jag vill också skicka en sista hälsning till Cajjan och Morset, två bloggfans jag hängde med i helgen. Tack för ert stöd.

 

Dagarna går i ett med plugg upp över öronen. Bockade av en omtenta igår (första och sista gången, men helt klart värt det) vilket gjort att jag hamnat lite efter i ordinare plugg. Men men, bara att bita ihop och tugga på. 

 

Bita ihop och tugga på? Jättekonstigt uttryckt, speciellt av en tandisstudent.

 

Hur som helst. Snart är det påsk och så får jag åka hem. Längtar! Ska bara hem och njuta, äta god mat och umgås i massor. Och klippa mig, har inte vågat mig på att leta en ny frisör här nere. Funderar på att klippa av hela barret, men kanske ska försöka hålla ut ett tag till så att jag kan kasta med min långa tofs i sommar. Är väl sånt tjejer gör. 

 

I övrigt är jag hur trött som helst trots (eller tack vare) en pn på nästan tre timmar. Stabilt. Önskar att jag kunde säga att jag ska sova ut i helgen men nehejdå. Två dagars jobb och plugg tills öge blö.

Härliga tider.

Sitter på en solig terass (inglasad, men ändå) med Anja och låtsaspluggar. Eller egentligen pluggar jag på riktigt, faktiskt, men nu har jag tagit rast. En timme till ska vi ta oss igenom och sedan åka till gymet för lite härlig spinning.

 

Det är tur att Anja finns. Hon är nog den enda i klassen jag verkigen klickat med. Självklart finns det många andra jag gärna umgås med, men det är ändå mest vi två som hänger. Hon är klok och trevlig, duktig och rolig. Hon har också en jättehärlig pojkvän som jag gärna umgås med. Vi känns nästan som en liten familj ibland, vi tre. Kanske är jag barnet i familjen. Antagligen. 

 

Nu ska jag sluta låtsasplugga. Tror inte att Anja gör det. Hon är så diciplinerad den damen.

Fredag och ledigt. Eller ledigt och ledigt, "självstudier" som vår kursansvarige så vackert vill kalla det. Och jag har faktiskt studerat, det har jag. Men kanske inte åtta timmar som vi "måste göra för att klara det". Nej, jag tröttåt frukost framför tv:n och rev sedan av ett par timmar i läroboken innan jag stack till gymmet och rev av fredags-tabatan, veckans bästa pass. 

 

Nu blir det dammsugning, dusch och mysdräkt på. Det regnar ute och det enda jag vill göra är att tända ljus och inte soffan. Är så trött och utmattad och halvtom så ser liksom ingen anledning till annat.

 

Fredagar är bra trots att jag nästan aldrig är ute och ränner om nätterna längre. Faktum är att fredagar nästan är bättre när man inte är ute och ränner. 

 

Jag har nog blivit lite gammal. Det känns skönt.

Jag brukar läsa ord av Kristian Gidlund när jag ska sova. Det är skönt, men ledsamt. Skönt på det sättet att den tidigare pluggstressen blir som bortblåst, men ledsamt i och med insikten att saker och ting kan gå så snabbt. Glädje kan slitas ur händerna, tillvaron kastas omkull och livet sättas på spel. Under tiden av ett andetag eller inte ens det. Men det är något jag väljer att göra ändå, bara för att få lite perspektiv.

Idag föll en av mina klasskompisar ihop under rasten på en föreläsning. Helt utan förvarning. Han kollapsade och började krampa. Under de tio minuterna det tog för ambulansen att komma kämpade sex personer med att hålla hans kropp så att han inte skulle skada sig. Dom orkade knappt. Han var inte vid medvetande, inte heller när han fått lugnande av amulanspersonalen. Han rullades ut, fastspänd och i samma kramper som tjugo minuter tidigare. Fortfarande inte kontaktbar.

Perspektiv.

Man är aldrig beredd.

Trött. Nästan jämt. Låg. Aldrig hög.

Lite vilsen. Kanske skrämd. Rädd att inte hitta ut. Eller in.

 

Det är som att vänta på något man vet aldrig kommer. Som att gräva en grop som aldrig blir djup nog. Kanske kommer jag stå här hädan efter. Titta upp men aldrig lyfta handen mot solen.

 

 

Med bara fötter på lerig mark.

Förjävligt. 

Jag går runt som en tickande bomb. Det måste ut, allt. Jag sa bara en del, en jätteliten del av sanningen. Min sanning. 

Vår sanning. 

Det kan knappast vara meningen att det ska vara såhär. 

Jag förstår om ni inte förstår vad jag menar med allt som skrivs här. Anledningen är väl den att det är så mycket som jag inte skriver. Jag ger inte bakgrund, fakta eller förklaring. Jag skriver bara precis det jag känner, då. 

 

Ofta handlar det om kärlek. Och bristen på kärlek. Jag skriver om honom, som inte alltid är en och samma person. Det finns två. Två som är så jävla olika på många sätt, och som kärleken är så väldigt olika till.

 

Jag tänker ofta att det är Aidan och Big. Ni som sett SATC vet exakt vad det innebär, och för er andra orkar jag inte förklara. Men det känns verkligen så ibland. Enda skillnaden är att valet alltid fallit på Aidan i min bok, och inte på Big som i Carries. 

 

Fast jag tvivlar att det ens är upp till mig.

Att välja, menar jag.

 

Som vanligt finns det mycket jag skulle vilja säga. Eller ja, skriva. Här kan jag nog göra det eftersom jag tvivlar på att du fortfarande kikar in här, och för att jag vet att detsamma gäller för alla andra. Jag intalar mig själv att det inte är någon som läser det här, att det är ett stort svart hål där allt som sugs in försvinner. Men samtidigt tänker jag respektera dig och inte säga något alls. Inte idag. Så länge du är lycklig tänker jag låta dig vara det.

 

Fast något måste jag säga.

 

Grattis på födelsedagen.

 

 

 

 

 

Hatar det här datumet. Hatar den här dagen. Hatar den för att den påminner om allt som inte är.

 

Sitter i föreläsningssal 9 på våning 8 och är helt jävla förlamad inombords. Är för trött i huvudet och tröttare i hjärtat. 

 

Skitdag. 

Ikväll lyssnar jag på Joakim Gissberg och tänker på Honom. 

 

Det suger att sakna någon när det känns som om det är helt i onödan. 

Jag pratar sällan om politik, varken här eller i andra sociala sammanhang. Varför? För att det alltid leder till konflikt. Det spelar liksom ingenroll om man sitter med kollegorna och diskuterar invandrarsituationen över ett glas vin eller om man pratar om männens vs kvinnans lön med en väns förälder. Det blir alltid problem. Man kommer alltid till en punkt där man tycker olika. Detta behöver såklart inte vara något negativt, men jag har hamnat där för många gånger, vid en återvändsgränd där hela livet känns hopplöst, för att ens orka försöka längre. Kanske brinner jag inte tillräckligt för "viktiga frågor", eller så brinner jag normalmycket men håller det helt för mig själv.

 

Feminism och anti-gaylag. Jag tror inte att samtalet och problemen har ungått någon, inte mig heller. Men. För mig är det komplext. Jag tycker inte alltid jättemycket. Jag går inte i protesttåg eller odlar underarmshår för att visa en poäng. Jag är inte insatt. Varför? Antagligen för att jag inte blivit trampad på på samma sätt som många andra. Jag upplever inte att jag blivit så förtryckt av det motsatta könet eller för den läggning jag har, eller inte har, eller kunnat haft. Det är inga hjärte-frågor för mig, och det är inget att sticka under stolen med. 

 

Min största idol är Anja Pärson. Det har det alltid varit, och kommer antagligen alltid att vara. Hon var min drottning på snö, men idag är hon också min drottning på land. Varför? För allt hon åstadkommit i sin karriär, och för den kvinna hon är på sidan om.

 

När hon kom ut som gay i sitt sommarprat var det inget som förvånade mig, det hade sedan länge varit känt i skidvärlden. I alla fall att hon hade flickvän. Jag blev dock förvånad över hennes fantastiska sätt att beskriva kärlek, och det hade inte något att göra med hennes läggning. Hon var så ärlig och så uppriktig i sitt sätt att beskriva den resa hon gjort inom sig, och det kommer nog inspirera mig lång tid framöver. Jag blev kär i hennes kärlek, och det säger ganska mycket tycker jag.

 

Jag har aldrig funderat över vilken läggning jag har. Aldrig vetat att jag ÄR straight, men aldrig heller velat testa på att "vara gay". Jag har bara varti den jag är och hittils har alla jag fått känslor för varit killar. Kanske är det slumpen, eller så är jag, helt enkelt, straight. Hur som helst så finns det inget rätt eller fel i min värld, man är som man är bara. Man blir kär i Någon, och Någon råkar ha ett kön. Enkelt.

 

I dessa OS-tider finns det dock många delade meningar. Ryssland suger och människorsynen är åt helvete. Ja, visst är det så. Visst är det åt helvete när man förbjuder människor att vara som dom är, och göra vad dom vill. MEN, och detta är för mig ett stort men, vi kan inte låta den här debatten suga musten ur OS. Vi får inte glömma bort vad OS är; en folkfest med fokus idrott. Självklart ska man ifrågasätta, diskutera och kritisera. MEN, låt dom här dagarna få handla om idrotten. Låt dom här dagarna bli en hyllning för idrottsmännen som kämpat hela sitt liv för detta. Låt dom få känna glädje över att ha tagit sig dit. Tvinga dom inte att ta ställning, att måla färgglada flaggor eller uttala sig i tidningar. Låt dom, bara dessa dagar, få fokusera på sin störa kärlek i livet; sporten. Låt glädjen segra. 

 

När OS är över, då ska vi diskutera. Då ska vi ifrågasätta. Då ska vi ställa stjärnor mot väggen och protestera mot stormakter. Då ska vi skapa förändring. Då ska vi lägga allt krut på att skapa en rättvis och mänsklig värd. Då ska vi skapa en tillvaro där alla kan vandra på gatan med huvudet högt.

 

Men nu. Bojkotta inte OS. Hylla dem vars dröm går i uppfyllelse. Hylla kärleken som sporten framkallar och glädjen hos dem som lyckas. Hylla, älska och heja.

 

Jag är inte insatt och jag är ingen aktiv kämpe för att göra världen bättre. Men jag tycker att den fria viljan och människan ska vinna. Jag vill att vi tjejer ska kunna gå säkert hem om kvällarna och att pojkarna får älska varandra. Jag vill tjäna lika mycket som min manlige kollega och dömas efter personen jag är inte för vad jag har mellan benen. Jag vill kunna gå på en stor fotbollsmatch och kunna heja på den bäste spelaren ikapp med alla andra, trots att han har en pojkvän. Jag vill se mina framtida barn växa upp och bli precis så unika som dom kan bli. Så lyckliga och så levande, så fria och så stolta. Jag vill att Sverige ska vara ett ledande land i alla frågor som berör människor och rättigheter, men jag känner inte att jag måste måla fittor på väggarna eller belysa hur mycket vi kvinnor utsätts för. Och det måste också vara okej.

 

Jag uppmuntrar alla till att kämpa för vad dem tror på, men man måste också få ställa sig på sidan ibland. Man måste få uttrycka att man inte alltid tycker utan att folk ska tycka saker. 

 

Det är okej att älska sånt som är bra även om det också är dåligt.

 

 

Hon sitter i Åre och dricker vitt med hjärtat på utsidan, och jag gör samma fast i Göteborg. Hon tänker på det hon har och hur det kommer bli och jag på det jag aldrig hade och hur det kunde ha blivit. Livet hörni. Slutar aldrig röra till det för en.

 

Min granne har fest. Jag har aldrig träffat honom. Bara kikat på honom genom kikhålet i dörren. Väggarna är ganska tunna och jag hör vad dom spelar. Bara gamla godingar. Sommarens hits med Avicii och Robin Thicke. Jag blir glad av det och hon vet varför. Hon vet det mesta.

 

Hon berättade att de frågat om han vill vara med i PH. Jag förstår varför. Skulle dock dö om han faktiskt var det. Fast skulle nog inte ens kolla. Vill liksom inte veta. Det är också därför jag aldrig frågar vad han gör. Eller vem han gör, om man får vara lite grov på ett underfundigt sätt. Ibland är det bäst att leva i mörkret helt enkelt, det är lite lättare för blodpumpen. 

 

Imorgon är det helt enligt schema söndag och jag ska jobba. Jag brukar inte jobba på söndagar så det blir lite spännande. Mycket puts och städ och gnugg har jag hört. Ska putsa livet ur ljuslyktorna och skära lunchsmöret i perfekta fyrkanter. Det blir bra.

Ny termin och nya tag. Ny kurs och marktmissbrukare på tronen. Mer matlagning och mer träning. Mer mingel men inte nödvändigtvis mer vingel. Mer sömn och mer plugg efter metoden "lite i taget". Mer uppskattning i det lilla. Mindre jobb. Mer kärlek och lycka.

 

Nåja. Kanske är inte allt under kontroll ännu. Men jag jobbar på saken. Jag har i alla fall kronisk träningsvärk och slängt ihop en magisk chevrèpaj. 

 

Babysteps.