ericalund

Och just det. Det går nu bra att förhandsboka min kommande roman "Brädad av en bloggerska.". Lämna en kommentar eller hör av dig via e-post. Fri frakt.

Jag måste få vård. Gå i terapi. Prata ut och gräva i det förgångna.

Det här kan knappast vara hälsosamt.

Det känns lite som att ligga i ett bollhav. Man försöker komma framåt, komma bort och hitta någon slags fast punkt att stå på. Man kravlar och vrider sig, får lite panik när bollarna bara rullar under kroppen och istället för att färdas framåt hamnar man bara längre ner i fördärvet. Men samtidigt är det lite härligt att ligga där. Att bara blandas med grönt och gult och blått. Att befinna sig i någon slags overklighet.

Man försöker komma framåt, men samtidigt vet man att allt det härliga och roliga och skrämmande är slut så fort man tagit sig över kanten. Då är man tillbaka i en verklighet där man endast kan drömma om gult och grönt och blått.

Helvetet vad jag har legat länge i bollhavet nu.

Men det är väl såhär livet ska vara när man är någonstans mitt emellan trotsig tonåring och vuxen. Mitt i bland att otillräcklighet, osäkerhet och osexighet ska man fatta en massa beslut om ett liv man ännu inte har. Livet man i slutet av gymnasietiden knappt kunde vänta på, men som nu bara känns skrämmande. Fortfarande spännande, ja, men fruktansvärt skrämmande.

Jag ska till imorgon ha bestämt mig huruvida jag vill bli värmlänning eller inte. Jag ska till imorgon bestämma om jag i december flyttar härifrån för att aldrig komma tillbaka. I alla fall inte på samma sätt. Flytta från mitt barndomshem i min barndomsstad där jag levt med mina barndomsidioter. Flytta ifrån mamma och pappa. Finaste mamma och pappa.

Har aldrig tyckt så illa om övik som jag gjort ända sedan jag kom hem från Mallis, men helvete vad tryggt det är att bo här ändå. Att bo hemma.

Igår klev jag upp 04.00. Igår gick jag och la mig ensam i ett hotellrum i Karlstad. Nu ligger jag här igen, i mitt eget rum och min egen säng. Det har varit två dagar på resande fot kan man säga, 98 mil enkel väg. Det gjorde mig dock inte så mycket. Rätt mysigt att åka tåg genom vårt avlånga land på egen hand, man får liksom tid till att tänka. Att vara med sig själv och sina tankar. Och till att lyssna på P3 dokumentär, fundera över hur vissa människor blivit dem de blivit, varför de gjort vissa saker. Och till att sova. Viktigt.

Under resans gång fick jag också lite ont i magen. Och ont i hjärtat. Det var så klart ingen tillfällighet att det var just i Kramfors, Timrå, Sundsvall och Stockholm som känslosnurran satt i gång. Det är platser som betyder mycket för mig, av olika anledningar och på olika sätt. Fast det är väl egentligen inte platserna som berör mig, det är snarare personer och händelser som jag kopplar till dem som är hela grejen. Man åker liksom förbi så många minnen. Ser sitt forna jag passera utanför fönstret. Konstig känsla det där.

Hur som helst. Nu är jag hemma igen och livet går tillbaks till det normala. Det lugna, pensionärsinspierade livet. Det firar vi med den obligatoriska förmiddagspromenaden med Sara imorgon. Bästa stunden på dagen.

Jag har sökt ungefär hundrafemtio jobb i Åre. Utöver det har jag sökt i Sälen, i Branäs, på Gran Canaria och i Schweiz. Näst på listan står Österrike. Sen rymden. Därefter yttre rymden.

Jag kan fortsätta att söka jobb tills tidens slut om det är så. Anledning? Tanken på att spendera kommande vinter här i övik gör mig aningen självmordsbenägen.

Usch bara.

Jag är nog lite trasig trots allt.

"Because for some weird reason I would like to choose you.
Every time."

Idag när jag satt på bussen till stan kände jag att det var dags. Det var ett tag sen sist, anledning oklar. Så, in med lurarna och fram med musikbiblioteket. Precis som alla andra gånger hittade jag det under "T"; Thomas Stenström och albumet "Nåt annat, nån annanstans".

Jag kan varenda låt på det albumet. Varje ord och varje ton. Det betyder mycket för mig, speciellt mycket under sommaren som varit. Mitt i allt kaos och alla känslor, alla tårar och alla frågor fann jag stöd. Jag fann svaren och jag fann lugnet. Syret som fick mig att andas igen. Limmet som i alla fall kunde laga mitt hjärta så pass att det var helt fram till den stunden det krockade mot något igen. Krockade mot samma sak igen.

Han verkligen helt fantastisk. Så jag ber er, ta en stund eller två och lyssna på denna underbara skiva. Det finns så mycket bra att hämta.

Idag påbörjade jag arbetet med att rensa min dator, något som såhär mitt i känns som omöjligt. Jag raderar och raderar, fyller papperskorgen gång på gång och skapar nya välsorterade mappar, men ändå ser jag inget slut.

Hur som helst. Det som tagit upp mest plats i burken, och som också är anledningen till att jag dragit ut på det, är alla bilder. Alla viktiga och oviktiga och vackra och hemska och oersättliga bilder från 2007 och framåt. Vissa ännu äldre. Alla minnen.

Första fyllan. Första riktiga fyllan. Första födelsedagsfesten med vänner. Första födelsedagsfesten i lokal. Första artonårsfesten. Första semestern i Saras stuga. Första kärleken. Första festivalen. Första riktiga kärleken. Första gymnasiefesten med klassen. Första resan utomlands med bara kompisar. Första lillkusinen. Första dopet. Första nyåret i Hemavan. Första resan till alperna. Första studentfesten. Första..

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Precis som jag kan fortsätta med "andra..", "tredje.." och "sista..". Det finns så mycket fint. Så mycket som betyder så otroligt mycket. Sånt jag inte skulle byta bort för allt i världen.

Men sen så finns det lite smärta med. Så mycket som var fint då men som är annorlunda nu. Inte lika varmt. Inte lika tryggt. Inte lila kärleksfullt och inte lila lyckligt. Men, minnena finns kvar. Minnena finns kvar och dem ska jag föralltid behålla. I hjärtat och i ett fotoalbum. För vet ni vad? Jag har beställt över 400 bilder.

Dom ska jag visa för mina barnbarn i framtiden. Eller ja, nästan alla bilder.

Blev nyss sådär äckligt förbannad. Förbannad på min telefon som inte har nog med ledigt utrymme för att kunna göra en uppdatering. Kände då att det var dags att göra det jag så länge dragit mig för; att föra över alla viktiga och oviktiga bilder till datorn. Så, in med sladdjävel i en dator som numer alltid låter som ett jetplan. Synkroniserar, fan vilken tid det tar. Börjar föra över bilder, FRÅN datorn TILL telefonen. Psykbryt. Avbryt. Får fan inte bort dom.

Google. Google igen. Efter fyra försök är dom borta igen. Så, till det egentliga ärendet. Upp med iPhoto, börja importera. JAHAPP. Startskivan på datorn är full, 7 av 1064 bilder överförs.
Skitteknik. Ska fan önska mig en ny dator i julklapp, för dyr eller ej. Han tycker ändå att sånt är kul, farsgubben.

Kontentan av det hela är att jag i ren raseri var på väg ner mot köket för att trycka i mig allt onyttigt jag kunde komma över. Var på väg, men gick och la mig istället. Nu är jag bara less. Less på allt och alla. På livet. På mig själv för att jag är så bitter nu för tiden. Uttråkad och bitter.

------

Imorgon ska jag äta pannkaka hos farmor och farfar. Det behöver man aldrig bli förbannad över.