ericalund

Vaknade helt kallsvettig imorse. Drömde jobbigaste, och verkligaste, drömmen på länge. Vet inte varför jag fallit tillbaka dit, det har ju gått så lång tid. Det har hänt så mycket. Men ändå. Ändå tänker jag på det. Mer och mer. Vad hände igentligen? När sa vi hejdå för att inte säga hej igen? När slutade vi vara vi efter vi funnit varandra igen? När gick vi från att vara det viktigaste i varandras liv till att inte behöva veta av varandra alls?

 

Jag skrev mycket under den tiden och såhär i efterhand önskar jag att jag hade låtit dig läsa. Inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något, men du hade i alla fall vetat. Du hade vetat exakt vad som rörde sig i mitt huvud 00.47 den kvällen. Den kvällen som var ännu en kväll utan dig.

 

Jag hatar cancer. 

Jag hatar att det har fått ta så många liv. Inte bara de liv som besegrats av det, utan även alla liv runt omkring.

Jag hatar att man som människa, trots all jävla vetskap och medicin, fortfarande inte kan bota många fall.

Jag hatar att det är så vanligt. Jag hatar att det är så vanligt att vi varje år ägnar en hel månad åt det, för att det inte räcker. För att vi inte är där än. För att vi inte leder kampen. 

Jag hatar tanken på att mina nära kan drabbas. När som helst. 

Jag hatar tanken på att någon kanske redan har drabbats utan att veta om det.

Jag hatar att människor måste leva i rädsla för att de har en gen man inte kan förhindra utveckligen av.

Jag hatar att min bästa vän har haft, har, det här som en del av sitt liv. 

Jag hatar att jag sitter här och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder, fast jag är en av dem som haft turen att komma undan. Min familj och släkt har kommit undan.

Jag hatar att det finns dom som har mer rätt att gråta men inte gör det, för att det skulle knäcka dem totalt.

 

Jag hatar att cancer har blivit en sådan central fråga i världen. I Sverige. 

Jag hatar cancer av hela mitt hjärta.

Hatar hatar hatar.

 

Jag hatar cancer men borde vara lycklig för att jag inte drabbats. Det är jag nog, men vad spelar det för roll?

Precis just nu måste en mamma säga farväl till sina barn, en man släppa taget om sin fru, en farmor se sitt barnbarn tyna bort och en kille förlora sin bästa vän. 

 

Just nu är det någon som dör, men hundratals som aldrig kommer känna att livet är detsamma igen.

 

 

 

 

 

 

Allt för många har förlorat allt. Det måste få ett slut.

Ikväll har jag har skänkt pengar. Det är inte mycket, det är inte lösningen. Men det är något litet i en kamp som jag hoppas är historia snart. En kamp som vi måste vinna.

En kamp vi måste vinna Nu.

 

Helt plötsligt är jag omgiven av 100% kattmänniskor. Det är så märkligt och inget jag är van vid. För mig har hundar alltid varit nummer ett. 

 

Jag minns när jag var liten, och då menar jag liten till storleken, och besökte en av mina mostrar. Jag visste vad som väntade direkt jag klivit in genom dörren; ett hög av stora, svarta och fantastiskt glada hundar skulle komma rusande emot mig. Så vad gör man i ett sådant läge när man är fyra äpplen hög och inte har så mycket att sätta emot? Jo, man kniper igen ögonen, grimaserar allt man kan och gör sig redo för smällen. Eller smäll och smäll, mer tre-fyra fuktiga hundtungor svepandes över ansiktet. Hur som helst så har hon alltid haft ett enormt djurintresse och fött upp hundar så länge jag kan minnas. Haft omgångar med små svarta yrväder kutandes genom huset och knagandet på tårna. Finns det ens något bättre än hundvalpar? Nej. Min andra moster har också alltid varit väldigt mycket för hundar. Hon gav mig premenurationer av Brukshundstidningen och tog med mig på utställningar. Mormor och morfar då? Jepp, hund. 

 

Min familj, däremot, blev med hund av en slump. Men det var den bästa slumpen i världen. Han var liten. Också mer till storleken än till åldern, och ganska osäker. Han kom i en stålbur med grön klädsel och var så söt. Han skulle bara stanna någån vecka men blev kvar föralltid.

Han blev min bästa vän. Och det är fortfarande så jag tänker på honom; som den bästa vännen man kan ha. Någon som ställer upp till ett tusen procent och aldrig, aldrig, aldrig sviker. Någon som tröstar när man är ledsen, piggar upp när man är nere och förlåter när man är dum. Gosar och myser, tar med en ut på promenad och finner glädje i det allra enklaste i livet. Någon som alltid finns. Alltid fanns. Fast även om han inte längre är med mig fysiskt så finns han alltid hos mig ändå. Det kommer han alltid att göra. Min Fredde, själsfrände och ögonsten.

 

Nu för tiden tänker jag knappt på annat än att bli med hund igen. Att åtre igen få en vän som alltid finns där. Inte en vän som kan ersätta min bästa vän, men en vän som kan bli minst lika bra. Det är inte det att jag känner mig ensam, men jag behöver den kärleken. Eller rättare sagt, jag behöver ha någon att ge den kärleken till. En liten, eller stor, lurvtuss att älska villkorslöst. Men jag måste vara realistisk och förstå att det inte är läge. Herregud, jag är förstaterminare och har ingen aning om vad som väntar framöver. Jag har ingen att lämna bort hen till när det tryter eller en passande bostad att lämna hen själv i när det krävs. Nej, just nu passar det inte. Men snart. Snart ska jag bli två igen.

 

Tillbaka till det här med katter. Jag har inget emot katter, absolut inte. Dom är jättevackra varelser och säkert jättebra vänner, men det går liksom inte att jämföra. Det är väl inte tanken att man ska göra det heller, men det hjälps liksom inte. I och för sig är katt lämpligare utifrån min livssituation, men jag ser inte att en katt ska bo i en etta man inte kan mingla ut ur när man vill heller. Det känns inte värdigt.

 

Och kattmänniskor då? Inget fel på dem heller. Verkligen inte. Men jag tycker det är lustigt hur tydligt det är. Att, antingen, så är man hund människa, eller så är man kattmänniska. Jag har till exempel svårt att se mig själv falla för en kattmänniska. Tror aldrig det har hänt. Nej, det har fan inte det. 

 

------

 

Tog en paus i det här inlägget för att se "Marley och jag" som passande nog gick på tv. Nu är den slut och jag med. Tårarna slutar aldrig rinna och syret når inte riktigt ner till lungorna.

 

Om ni inte sett den, se den. Det är precis vad det handlar om. Den säger precis vad jag försöker säga men inte riktigt kan. Det där som ett kattmänniska inte riktigt förstår. 

 

 

Unnar mig myshelg deluxe. Det enda jag vill göra är att mysa i soffan, tända ljus, plugga och träna. Inte träffa någon. Inte ens dricka vin. Jag har också bytt gymmet mot naturen de senaste fyra dagarna och bara sprungit dit vinden fört mig. Ibland blir det långt, ibland kort.

 

Lustigt det där. Har alltid hatat att springa, tyckt att det är pest och pina rakt igenom. Men nu känns det bara skönt och jag tror det är vad min kropp behöver. Att trötta ut mig styrkemässigt har aldrig varit några problem, det gör jag gärna, men just det här med att springa brukar alltid ta emot. Men men. Det går nog över snart igen, och jag är nog tillbaka på gymmet redan imorgon. Eller på måndag. 

 

Nu ska jag gå och hämta dyr gourmetpizza fast jag inte är hungrig alls. Det kan tyckas onödigt men jag ser det som en rolig aktivitet.

Jag försöker förstå. Försöker verkligen hitta en anledning. Men det går inte. Det finns ingen. 

 

Jag vet inte varför du kom in i mitt liv. Jag vet inte varför jag skulle känna så jävla mycket för någon som sedan skulle försvinna. Jag vet inte varför jag skulle behöva gå sönder av känslor för någon som inte kände något alls.

 

För första gången i mitt liv kan jag inte förstå vad meningen var.

Drömde en väldig massa inatt. Först om honom. Han jag träffade i en folktom bar i mitt vinterparadis. Han som golvade mig med pick up-lines, den ena fyndigare än den andra. Han som kastade upp mig på en frysbox och bar in mig i det lökigaste rummet i ett tvättäkta säsongsboende. Han jag ringde 13 gånger en natt den nästföljade sommaren, när vi plötsligt var i samma stad igen. Han som var så fruktansvärd okomplicerad och gav mig allt jag behövde just då. Kanske den enda som fått en liten del av mitt hjärta utan att skada det alls. 

 

Sedan om honom. Han jag blev ihopparad med en decemberkväll i landskapets håligaste håla. Han vars knä jag fick sitta i, arm jag fick somna på och frukostbord jag fick sitta vid, trots att vi knappt kände varandra. Men det gjorde inget.  Han som älskade mig så som ingen annan gjort. Han som lärde mig att älska. Han som sårade mig men jag sårade mer.

Han som fick hela mitt hjärta och antagligen har halva kvar, och antagligen alltid kommer att ha.

 

Sitter och tittar igenom gamla bilder som har samlats på min dator under åren. Minnen kryper sig på och med följer lite ångest. Men vad gör man? Man skrattar lite obekvämt och går vidare.

 

Tänkte i alla fall bjuda på en liten lista. Från början till slut.

Välkommen till mitt hjärta.

 

 

Och till sist.

Om det inte varit uppenbart förut så är det det nu. Jag har totalt tappat all förmåga att hantera alkohol. Hade en klapp-kalas-kväll i fredags där i princip allt är svart efter klockan elva. Ringde OCH sms:ade mina farföräldrar (anledning oklar), drack järn fast jag slutat med det för länge sen, beställde in bubbel 20 i tre och var lös. Jättelös och värdelös. Minns inget av det här. INGET. Är fortfarande bakis. Fast det förtjänar jag nog.

 

Herregud. Dags att lägga ner den verksamheten.

Har spenderat mestadelen av dagen med nyfunnen vän i stan. En norrlänning dessutom, det känns ju alltid lite extra tryggt. Vi letade klänning till kalas och fikade, köpte mössa och strumpbyxor. Vi pratade om hjärtan och hon berättade hur hennes nyligen gått sönder på det mest brutala sätt. Insåg på nytt att kärlek är skit och att stenhjärtat är min enda vän. Eller rättare sagt. Kärlek finns inte. Inte på riktigt. I min värld i alla fall.

 

Livet är vackert hörni.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har gått år sedan vi tog slut. Sedan vi blev du och jag. Sedan du blev någon annan och jag aldrig mig lik igen. Men ändå, fortfarande, kan jag vakna en morgon och sakna dig så förskräckligt. Nästan panikslagen av tanken att du aldrig kommer hålla mig igen. Som du gjorde då. Ledsen enda in i hjärtat för att allt gick så jävla fort och vi aldrig fick veta hur det kunnat bli.

 

Imorse var en sådan morgon. Jag drömde om dig. Om oss. Hörde dina ord och kände din beröring. Du drog min nära och vi flätades samman så naturligt, så lätt. Du kysste mig på pannan precis som du alltid gjorde, och stök mig över huvudet som, precis som alltid, låg mot ditt bröst.

 

Sen vaknade jag och du var inte där. Precis som du aldrig är. Precis som jag såg till att det blev. 

 

Fan fan fan.

 

Hur kan man älska någon så jävla mycket och sedan inte alls?

 

Det kan man inte. Den försvinner aldrig helt. 

Kärleken.