Jag tycke inte att jag är en särskilt stressad människa. Jag tycker inte heller att jag är dålig på att slappna av, att bara vara. Ibland kan jag däremot tycka att jag har för mycket att göra. 1000 saker i skolan som måste göras på fritiden, fara ut och övingsköra (inte världens viktigaste men ändå), träna, gå ärenden på stan, hinna umgås med vänner och familj. Jag tror vi alla har legat sömnlös en natt och oroat oss för något man ska göra, eller något som ska hända, men en klump i magen som växer sig större och större. När man även har rätt höga krav på sig själv, och stärvar mot de höga betygen (skolan) blir inte saken bättre.
I min förra klass (högstadiet) hade vi alla typer: de som inte brydde sig, de som inte försökte, de som försökte men inte fick till det, de som inte försökte men ändå fick till det osv, ni fattar. Utan att låta kaxig kan jag säga att jag tillhörde de med de bästa betygen, vilket jag gillade. Jag vet inte vad det är som gjort att jag alltid tagit skolan på så stort allvar, jag kommer tex inte från en särskillt högutbildad familj. Det är bra antar jag, att jag siktar högt menar jag.

I min nya klass är i princip alla "nördar", alla vill få en bra utbildning och ett bra betyg. Nu känner jag att pressen blir högre, det är inte lika "lätt" att vara bland de bättre. Det är klart att man inte ska jämföra med andra, att man bara ska utgå ifrån sig själv, men vi kan nog alla erkänna att det verkligen spelar roll var de andra får för betyg. Vem vill vara sämst liksom?
När man då har saker att göra i fem ämnen, inte riktigt koll på vad som ska vara klart när och samtidigt upplever att man inte fattar något alla, är det lätt hänt (för mig) att ångestattacker kommer. Inte så allvarliga att man blir sjuk, men att man stressar upp sig och bara synkar sig själv.
Andra stunder kan jag känna "men gud, varför är jag ens stressad? har ju all tid i världen". Det har hänt nu. Jag har engelskaprov imorogn, och istället för att plugga sitter jag här och skriver. Jag känner att jag får ut mer av det just nu.

Det kan jag koppla till vad jag tror är bland de viktigaste faktorerna när man ska "ta han om sig själv".
1. Du är din egen boss. Ingen ska säga vad du ska göra, eller ska klara.
2. Du måste lyssna på kroppen och känna när det räcker. Du vinner ingenting på att slita med något som du inte allas vill slita med. Lägg undan det ett tag och gör något annat, återgå till det (om det är nödvändigt) när du känner motivation och lust.
3. Det är okej att misslyckas. Man kan inte alltid vara bäst, inte alltid klara allt helt själv. Nu menar jag inte att man inte ska vara tjurig och kämpa på, gör det, absolut, men ibland får man "ge upp". Gör det som känns rätt, och återigen, Du är den som bestämmer.
4. Det viktigaste är att ha kul. Kanske den mest använda klyschan, men det är så sant så sant. Att göra något man alltid tycker är döden lönar sig inte. Hur mycket andra än pushar på, så går det inte om man pushar sig själv. Man måste vilja för att lyckas.

Varför jag skriver allt detta är för att man ibland måste ta sig en funderare.
-Vad håller jag på med?
-Är detta vad jag vill?
-Är det värt det?

Förhoppningsvis har man tillräckligt med glöd för den specifka grejen för att fortsätta, och lyckas. Kanske känner man att det är mer krävande än givande, och att man då kanske borde tänka om.
Detta gäller inte bara skola, det kan gälla sport, familj och andra fritidsaktiviteter.

Alla har en egen vilja. Se till att du brukar din egen, och inte mammas, pappas eller lärarens. Allt du gör i livet ska vara givade fr dig själv. Om man inte får ut någonting av det, vad är det då värt?


Bara något man kan fundera på...