När jag tittar ut genom fönstret ser jag regnet falla från en grå himmel. Sommaren som sägs vara på ingång känns år bort. Jag känner inte denna optimistiska känsla av ljuset som stannar längre om dagarna, de pastellfärgade klänningarna som sprider sig som en löpeld genom butekerna eller de halvmogna jordgubbarna som finns att köpa.
När jag tänker tillbaka på den vinter som varit minns jag nästan ingenting alls. Jag minns inte hur det var att plumsa genom 30 centimeters snö, eller hur det var att frysa låren av sig påväg till skolan. Allt känns så avlägset, precis som sommaren.

Att längta till sommaren 2010 känns numera meningslöst.
Man planerar roliga saker, får bubblor i magen av tanken på allt spännande man ska uppleva och tänker gång på gång att den här sommaren ska bli den bästa någonsin. Varje år inträffar detta. Och varje år faller löven igen, och man får en känsla i magen som säger att allt kunde ha varit så mycket bättre. Man kunde ha tagit tillvara på möjligheter bättre, stannat ute i solen en extra timme och lagt lite mer tid på att umgås med sina vänner.
Besvikelse. Kanske inte sådär omedelbar, men en sån besvikelse som finns där utan att man vet om det.
När vintern sedan kommer kan man minnas saker man gjort, platser man besökt och människor man träffat. Ofta blir det ett "mjaa..det hade jag nästan glömt!-moment" när någon pratar om något man gjort. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att upplevelser ska lagras i en bas långt bak i huvudet, de kanske aldrig få komma ut och andas. Man glömmer saker, och det vore som om det aldirg hänt.

Om jag fick välja skulle allt jag gjorde ha en betydelse, allt skulle vara så pass viktigt att det lämnar ett rejält avstamp i mitt hjärta och blir en del av mig. Jag vill att sommaren vi har att vänta ska bli fantastisk, tro inget annat, man jag vill inte få den känslan vid samma tid nästa år, att min sommar hade kunnat vara bättre.
Just därför vill jag inte längta. Jag vill inte bygga upp dessa förväntningar som jag kanske inte kan uppfylla. Då vill jag hellre att universum ska ta mig med storm. Att det ska hända saker som kanske inte är de jag tänkt mig, men att det blir så jävla mycket bättre.

Jag vet att sommaren kommer att komma, lika väl som vintern kommer därefter. Så kommer mitt liv att fortsätta tills jag dör, det är inget jag kan ändra på.

Jag vill absolut inte bidra med någon negativ känsla, jag vill bara påpeka att man kanske inte ska längta så mycket till allt. Tiden kommer att gå och det är nog bättre att finna sig i det, ta vara på ögonblicken man vill komma ihåg och lägga dem nära till hands. Ibland är det skönt att ha något som kan bre ett leende över sina läppar när man har en dålig dag, något som en regn att kännas uppfriskande.
Egentligen kanske jag inte alls vet vad jag menar, men väljer att tro att det är någon slags livsfilosofi.

Längtan får tiden att gå, tid som du kanske aldirg får tillbaka.