Jag läser fina ord på min vän Emmas blogg. Det handlar om kärlek. Även fast hon skriver att hon inte finner rätt ord, så tycker jag om de ord hon ändå finner. Det är ord som får mig att drömma, ord som får mig att hoppas.
Även om jag inte är kär i läsande stund, så blir jag kär. I kärleken.

Jag drömmer om honom som får mig att le, utan att han behöver göra något. Jag längtar efter stunden då jag kan titta på en person och tänka, "Han är min. Bara min." Jag önskar mig en famn jag kan kura ihop mig i, en famn som får mig att känna mig trygg och låter mig veta att allt kommer att bli bra. Att allt är bra. Jag saknar känslan av att pressa mina läppar mot någon annans, ett ögonblick som ger ett härligt pirr i magen och en resa upp bland molnen. Jag saknar att få ett gulligt sms när att känns förjävligt, något som påminner mig om det fina jag faktiskt har.
Jag saknar helt enkelt någon speciell, och någon som får mig att känna mig speciell. Någon som är min lika väl som jag är hans.

Även om jag inte funnit det än så vet jag att jag kommer att göra det. Även om det tar tid. Under tiden glädjer jag mig åt dem som funnit det, och det faktiskt mig glad med.
Sånt är fint. Kärlek är fint.