Jag har länge längtat efter kärlek. Det jag jag fortfarande, men inte på samma sätt.
Under det gångna året har jag ibland känt mig så ensam att jag inte ens kunnat sätta ord på det, det har ätit på mig och även mina ord. Jag har suttit och funderat på vad meningen men allt är om jag inte har någon som får mitt hjärta att brinna, som får mig att må bra och som jag kan vara trygg hos. Oftast har jag inte funnit något svar, och lämnat tanken i ovisshet.
Sen kom jag till en punkt då det vände, då jag fick det jag önskat. Jag blev glad, sprallig och såg ljusare på allt än innan. Under ett par månader hade jag någon jag kunde kalla min, men ändå så fanns inte riktigt orden där. Jag tyckte om någon, som tyckte om mig tillbaka. Saker blev tyvärr inte som jag hoppats, och vi tog båda steget ur den relation vi skapat. Det var dock inga ledssna miner, vi visste båda att det var för det bättre, och jag mådde fortfarande bra. Jag mår fortfarande bra.

Det har infunnits sig ett lugn i min kropp, och i mitt hjärta. Visst längtar jag efter den sago-kärleken som alla drömmer om, men jag känner ingen stress. Jag känner inte att jag måste hitta någon nu eller att jag är speciellt ensam.
Jag vet att jag kommer hitta någon som får mig att fnittra, någon som får mig att le varje gång tanken på honom kommer upp. Jag vet att det kommer ske, och det behöver inte ske nu.

Jag har hela livet framför mig. Just nu vill jag leva på ungdomen och umgås med mina vänner, göra knäppa saker och vara fri. Göra vad jag vill. Vara jag.
Tiden är inget hinder.

But of cousre. If love knocked on my door, I sure as hell would answer.