London calling.

Man ska inte se på sorglig film ensam. Då gråter man. Och när Niklas kommer upp för att checka läget och Erica ligger i soffan med tårar strömmande ner för kinderna, ja, då är det lite värre. Jag är nog rätt tragiskt en kväll som denna.
Mer tragisk än annars det vill säga.

Varmt är det också. Fan vad jag svettas nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0