Det börjar skymma ute och fåglarna kvittrar. Idag är det vår.
Jag har precis tagit en dusch och blivit en människa igen. En soffhängar-människa iofs, men en människa. Jag är ganska trött, och det har jag väl rätt till? Vaknade av att väckaren ringde vid 6 imorse men somnade om. Vaknade sedan igen av att min finaste kysste mig på pannan och sedan rusade ut genom dörren, matchdax för Timråiten. Själv myste jag ett par minuter innan jag också lämnade den varma sägen och rafsade ihop mina grejer. Sen tog jag en prommis in till centrum för att sätta mig på bussen. Jag var dock inte så bra på att gissa hur lång tid det skulle ta, så jag fick sitta och vänta ett bra tag. Men vad gjorde det? Vädret var fint och morgonen stilla, så jag tog fram ett block och började på ett svenska-arbete. Där har ni en duktig flicka. Strax efter 8 kom i alla fall bussen och jag insåg att både hade lämnat mina vantar och mitt hjärta i lägenheten. Huvva.
Väl hemma i storstan kom Julia och hämtade mig, och efter ett snabbt stopp hemma och lite påökning i bilen åkte vi till ett kallt Kempis (big surprise) för att titta på mina kvinnor. Och vilka kvinnor! God damn, Maja och Bella kan sin grej, no doubt.

Nu är huset åter stilla efter en ovanligt livlig vecka. Männen i familjen sitter snart på ett plan, och ordningen är då återställd. Bara jag och mammsen. Fast nä, hon är inte heller hemma, hon är på jobbet. Så ja, det är precis som vanligt. Nu tänkte jag ta tillfället i akt och få lite saker gjorda.
Lev å må!