Hon är alltså hemma igen. Min bästa vän. Min syster. Min evighet.

Rätt sjukt hur en människa kan vara borta en längre period, under vilken man inte hörs överdrivet mycket egentligen, för att sedan komma hem och allt blir som vanlig igen. Var i och för sig lika nervös i söndags inför hennes hemkomst som jag var när jag var sju och väntade på tomten, men när det totala glädjeruset och glädjetårarna lagt sig lite var det som det skulle igen. Tryggt och avslappnat. Självklart hade vi, och fortfarande har, en miljon saker att prata om, men det hade har vi väl alltid haft. Skillnaden är väl den att hennes historier handlar om det som hände "over there" och mina om vad som hänt medan hon varit borta.

Hur som helst är det skönt att ha henne här. Att kunna springa (att springa är obligatorisk) två hus bort och sedan klampa in som om man bodde där. Fast det har man nästan gjort, under dessa nitton snart tjugo år.

Jag kan bara konstatera att jag haft så tur att få någon som henne. En sjuk jävel som man inte kan vara utan.