Och vi sa vid matbordet: "Döden." "En befrielse."

Och sen kan man dö lite för att man inte orkar göra allt som man måste göra, och när man väl orkar så har man inte tid för att man måste åka på träning och när man väl har tid inser man att det inte spelar någon roll för att när man äntligen kommit på vad man kanske, kanske, vill göra i framtiden så har man för dåliga betyg för att kunna göra det fast man egentligen har ganska bra betyg.
Och då. Då suger livet lite hårdare än vanligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0