Idag gick jag till skolan fast jag borde ha stannat hemma. Anledningen till att jag gjorde det var inte att jag endast hade en lektion, utan att jag är som jag är. En tjej med tre gånger så mycket samvete som en vanlig person. Jag var helt enkelt inte sjuk nog för att vara hemma. Det är också därför jag knappt, under mina snart 9 år i skolan, skolkat en enda gång. Jag är dum i huvet tänker ni. Jag håller med.

Nu är jag dock tillbaka i stan och uträttar lite ärenden. Jag har varit och hämtat affischer och biljetter till den kommande studentfesten (har jag makten nu eller vad?) och nu sitter jag och väntar på att moder jord ska packa ihop och gå med på att åka hem.

Jag kan liksom inte hjälpa att känna mig viktig just nu. Att sitta vid ett skrivbord med massa viktiga papper på ett kontor innebär att man är viktig. Att papprena inte är mina och att jag spenderar all tid på Facebook spelar liksom ingen roll. Jag är bara viktig.

Något annat som är viktigt är seriepremiären på söndag. Modo står för motståndet och det luktar vinst. Känner ni? Ja, defenitivt vinst. Hurivida jag kommer att medverka eller värma bänken är dock oklart, förkylningen som intagit min kropp verkar inte vara på väg ut. Men men, den som lever får se. Hur som helst så ska det bli kul. Det är kul med fotboll. Och match. Och vinst.

Övriga planer för helgen finns inte i skrivande stund. Förutom det eviga pluggandet och den söndagsenliga städningen här på mors jobb. Ni är alltså välkomna att lämna förslag. Fysiska aktiviteter och allt som involverar lök undanbedes.