Åh. Jag är nervös. Varför? Jag vet inte.

Kanske är det för att jag ska ta studenten om en månad och 6 dagar. Kanske är det för att jag inte alls har koll på vad som ska göras innan dess, eller när det ska göras. Kanske är det för att det är 30 dagar kvar på onsdag och det ska firas med studentfest. Kanske är det för att jag känner mig så jävla ofärdig med allt. Med livet.

Ofärdig med att vara gymnasieelev. Ofärdig med Nola och alla idioter som springer om kring i korridorerna. Ofärdig med maten som serveras till lunch och kiosken som stängt för gott. Ofärdig med Jörgen och Hans och Eva-Liz och alla andra lärare som gjort mitt liv jobbigt och roligt och ett helvete de tre senaste åren. Ofärdig med min fina, fula, underbara, knäppa, efterblivna och jävligt intelligenta klass.

Älskade klassen. Älskade vänner. Älskade ovänner. Älskade alla som finns i mitt liv just nu. Onda som goda, snygga som fula. Älskade älskade älskade vänner.

Jag får ont och ondare i magen när jag tänker på att vi alla snart kommer gå åt olika håll. Vissa åt höger, vissa åt vänster. Vissa till fucking USA. Fan. Ville inte skiljas. Vill inte kramas och gråta och säga hejdå och tack.

Snälla stanna tiden och låt mig vara nästan-student för alltid. Eller i alla fall ett tag till.