Kan inte sova. Känner mig deppig. Saknar livet. Saknar allt.

Tycker inte om min säng längre, inte som förut. Känner mig bara rastlös och tankspridd, vänder och vrider på mig fast jag egentligen ligger skönt. Tycker inte om att vara ensam heller. Det suger.

Behöver bara en rygg att borra in näsan i. Hans rygg. Aldrig känt mig så trygg som hos honom.

Men på fredag kommer Maria och då blir allt lättare. Vi delar på livet som inte längre finns. Hon förstår mig.