Vanligtvis är det just sånt här som får mig att skriva. Rad efter rad kastar jag ur mig livet och hela själen, men inte ikväll. Känner mig bara tom. Tom på känslor och tom på ord. Är tröttare än tröttast men vill inte sova. Vill inte lägga mig och lyssna på tystaden och låta tankarna ta över mig. Vill inte tänka. Inte på hur jag mår, inte på hur jag mått eller hur jag kommer att må. Vill bara glömma hela min existens och falla i någon slags dvala. Tomt och tyst, men utan några som helst tankar och känslor.

 

Jag vet inte varför det tar på mig så hårt, för det borde det verkligen inte göra. Man kan inte sakna något som aldrig fanns. Men likt förbannat är det exakt vad jag gör. Hela jävla tiden.