Är hemma igen efter ett par fantastiska veckor på västkusten med bättre människor. Gick omkring i en bubbla som bestod av 85% semester och 15% jobb. Ungefär. Har ätit fisk och skaldjur i massor och druckit ännu mer bubbel. Vad mer kan man begära? Kärlek i en fin vän kanske, och det hade jag också. I min sambo.

 

Nudå? Flyttar på söndag. Söderut igen, men denna gång till Göteborg. Ska tydligen börja plugga. Knas.

 

Men trots allt det fina och roliga och spännande som händer kan jag inte bli hel. Jag kan inte slappna av och låta livet ta mig med storm. Varför? För att han fattas mig och jag börjar tro att det alltid kommer hålla mig tillbaka.